Internetmuseum vill hedra och lyfta fram internetpionjärerna i den svenska historien. Här får de berätta sin historia – från början till slut. Tanken är att filmerna ska ligga till grund för både forskning och folkbildning.
Tomas Ohlin – internetpionjär i medborgarens tjänst
Han importerade det första sociala mediet till Sverige, la grunden för KOM-systemet, föreslog läkarvård på distans, förde in "text-tv-internet", bidrog till Teleguide och deltog i den första IT-kommissionen. Få andra har varit inblandad i fler viktiga skeden i den svenska internethistorien. Vi har träffat internetpionjären Tomas Ohlin.
Pappa var folkpartiledaren Bertil Ohlin och systern hette Anne Wibble (sedermera finansminister, FP), och det kanske var därför Tomas valde en annan bana.
– Jag hade nog kunnat bli politiker om jag hade känt kallet. Men när man är ung vill man gå sin egen väg. Och jag ville göra något annat. Även om jag alltid varit liberal.
Istället blir det fokus på datorer. 1971 skriver Tomas Ohlin, 37 år, en artikel med rubriken "Närdemokrati i dataåldern" som publiceras i Svenska Dagbladet. På meritlistan finns bland annat några år med stordatorer på Facit och efter det har han varit med och startat upp det helt nya ämnet informationsbehandling (ADB) vid Stockholms universitet.
I artikeln beskriver han ett system av "mer eller mindre centralt belägna datorer i direktkontakt med datainsamlande apparatur" som han ser framför sig kommer finnas i varje hem. Dessa kommer att användas av banker och resebolag, spår han, men kan framförallt bli intressant ur ett demokratiskt perspektiv.
"Ett klokt utformat system skulle fungera som ett viktigt hjälpmedel till bättre demokrati", skriver han.
Bakgrunden till att artikeln är en ny uppfinning. En engelsman (teleingenjören Samuel Fedida) har i ett nytt hett projekt lyckats koppla ihop tv med telefonen. När Tomas får läsa om detta flyger han till England och träffar Fedida. Sen skriver han sin artikel.
– Jag fick kalla kårar på ryggen när jag tänkte på om alla hade ett redskap i sina hem som de kunde uttrycka sin vilja med. Vilken underbar möjlighet!
TERESE och de första sociala medierna
Artikeln kommer att peka ut riktningen för Tomas Ohlins framtida arbetsliv. Några år senare är han till exempel, genom Styrelsen för teknisk utveckling (en föregångare till Vinnova), en initiativtagare till projekt TERESE (Telekommunikation och regional utveckling). Där studeras hur ny teknik skulle kunna utnyttjas till samhällstjänster, som deklarationer eller läkarbesök på distans.
I spåren av detta åker han till Kalifornien för en studieresa. Inom Institute for the Future har man utvecklat något som i dag kan beskrivas som det första sociala mediet: Planet, sedan vidareutvecklat till Forum.
– Den fick vi köpa för 10 000 dollar. Vi fick med det hem och installerade och installerade en anpassade variant av det på QZ. Och kopplade upp den mot en kvartett av samhällen omkring Luleå och organiserade ett antal förevisningar av möjligheter till sociala teletjänster.
Forum Planet blir starten för ett viktigt skede i den svenska internethistorien, det så kallade KOM-systemet, som är en logisk vidareutveckling av meddelandesystemet Forum. Se intervjuer med grundarna Jacob Palme och Torgny Tholerus. För Tomas Ohlins del fortsätter utvecklingen med en annan revolutionerande uppfinning.
Videotex är "internet" via tv:n
– Jag var huvudsekreterare för en utredning om "data-tv". Vi gav ut ett betänkande som berättade vad data-tv och text-tv var för något. Slutbetänkandet kom 1981, där vi beskrev hur ett sånt medium skulle kunna se ut och om det skulle vara reklam? Det var ju ändå en sorts tv? Det blev en laddad diskussion.
Under hela 1980-talet är det genom Videotex-tekniken utvecklingen av tjänster som i dag finns på internet sker. Tekniken går via tv-skärmen och används över stora delar av världen, fast i modifierad form. Prestel heter den brittiska varianten, Bildschirmtext heter den tyska och Minitel är namnet i Frankrike. Systemen är dock, till skillnad från internet i dag, strängt nationella och kan och kan av standardiseringsskäl inte kommunicera med varandra över gränserna.
I Sverige heter den första versionen Datavision, som lanseras 1982. Avsändare är Televerket som till en början riktar sig mot företag och institutioner. Med tiden bjuds även privatpersoner in. Själva tjänsterna tillhandahålls av andra aktörer, så som Posten, Haléns, Bilregistret eller ATG. Några år senare byter Datavision namn till Videotex.
– Det var definitivt en föregångare till internet. Vad vi gjorde under 1980-talet var att ta fram en mängd olika tjänster som nu finns på nätet, som då förmedlades via Videotex.
Teleguide blir ingen succé
Parallellt med utvecklingen av "text-tv-internet" pågår i bakgrunden utvecklingen av det som blir dagens internet, som först i början av 1990-talet blir tillgängligt för privatpersoner. Under samma år utvecklar Televerket videotexnätet, starkt influerat av den franska succén med Minitel (ett system som läggs ned först år 2012).
TeleGuide är ett videotexsystem som använder egna terminaler som varje svensk ska ha i sitt hem. Den ser ut som en dator med en telefon och är ihopkopplad med andra maskiner i ett nät. Televerket, IBM och Esselte driver satsningen. Expansionen spås att bli dramatiskt, men det blir istället platt fall.
Tomas Ohlins roll är att utveckla offentliga tjänster, och försökte få fram en konsumentupplysning, men stötte på motstånd.
– De tjänster som togs fram till Teleguide var inte så inspirerande och lockade inte riktigt. Och de som kom fram gjorde det inte i tid.
IT-kommissionen
1994 är det valår. Den borgerliga regeringen har avskaffat de så kallade löntagarfonderna och har nu stora summor att placera i nya satsningar. Den så kallade IT-kommissionen kommer till, för att främja informationssamhällets utveckling, med statsminister Carl Bildt, M, som ordförande. Kanslichef för IT-kommissionen blir Tomas Ohlin.
– Vi hade kunnat göra underverk på en rad områden, men så blev det inte eftersom kommissionen efter valet 1994 tvingades avsluta sin verksamhet, och den nya regeringen inte ville ha kvar samma personer. Vi fick inte tillfälle att förverkliga visionerna, säger han.
Karriären kommer därefter att innehålla såväl deltagande i grundandet av Seniornet Sweden, som en en professur vid Linköpings universitet, liksom ett försök från EU-nivå att testa att rösta via digitala hjälpmedel.
För att aldrig ha blivit politiker är det trots allt mycket politik som kommit att prägla Tomas Ohlins gärning, men alltid från medborgarens perspektiv.
– Jag är glad över att ha fått bidra något till att bygga informationssamhället, säger han själv.
Torsten Cegrell – svensken som "lagade" internet
Som 27-åring löste han buggen som lagade dåtidens internet. Torsten Cegrell var den som drev fram ett digitaliserat elsystem i Sverige, med Arpanet som förebild. Det hette Tidas och var unikt. "Vi skapade världens första kommersiella internet" säger han.
Under det tidigare 1970-talet ville Vattenfall gå in i framtiden genom att låta ett datakommunikationssystem övervaka hela elnätet. Torsten Cegrell och Asea föreslog att det skulle göras med Arpanet (internets förfader) som förebild – och fick uppdraget.
Problemet var bara att systemet inte fungerade när det skalades upp.
– Det kändes hemskt. Vi hade ju mer eller mindre satt vår heder i pant, säger Torsten Cegrell.
Med det utgångsläget kom den då 27-årige svensken att skriva en stor bit internethistoria.
Det var rekordår i Sverige. Hemmen började fyllas med nya tekniska vidunder som tv-apparater och tvättmaskiner, och genom detta växte energibehovet. Kärnkraftverk slogs upp och för Vattenfalls del innebar det bland annat att kontrollen av elnätet behövde rustas upp. Glöm telefoner, framtiden skulle styras av moderna datasystem. 100 miljoner kronor avsattes år 1970 för att ordna upp ett framtidssäkrat kontrollsystem.
– Om elkraften slås ut så stannar hela samhället. Vattenfall insåg att om de skulle hantera den här mer komplexa elkraftsitsen så måste de ta ett helhetsgrepp och tänka till ordentligt. Det skulle vara totalt nytt, berättar Torsten Cegrell.
Uppdraget gick, som så ofta vid denna tid, till den Västeråsbaserade industrijätten Asea. De utlovade ett decentraliserat system (till skillnad från det tidigare, som gick punkt till punkt) som skulle täcka hela landet. Det kallades Tidas – totalintegrerat datasystem.
Arpanet är förebilden
Det var här Torsten Cegrell kom in i bilden. Han var då sedan några år anställd på Asea. Efter att ha fått toppbetyg som elektroingenjör i Lund hade han handplockats till den nya avdelningen datorbaserade styrsystem. Och han hade en idé. I USA hade man redan 1969 provat de första stegen (s.k. paketförmedling) mot lanseringen av det nya forskningsnätverket Arpanet (förfadern till internet) och Torsten föreslog att man skulle använda deras decentraliserade teknik för att styra även det svenska kraftsystemet.
Det var en radikal tanke och alla lät sig inte övertygas. Men Torsten hade ett ess i bakfickan.
– Jag hade mycket kontakt med professor Leonard Kleinrock (vetenskaplig ledare över Arpanet i USA, Internetmuseums anm.) och vi skrev ett antal brev till varandra. På våren 1973 trodde vi så mycket på Arpanets metod att vi frågade honom om inte han kunde komma över till Sverige. Han träffade ledningen på Asea och Vattenfall. Jag var också med. Leonard Kleinrock var en utomordentlig säljare och han hjälpte oss att övertyga Vattenfall som då bestämde sig för att köra på den här metoden.
Leonard Kleinrock skickade själv över Arpanets routingalgoritm till Torsten, så han kunde använda den för Tidas. Uppdraget var stort, men samtidigt experimentellt och mer osäkert än vad uppdragsgivarna kanske förstod.
– Min bedömning just då var att vi inte var kvalificerade. Vi kände att vi måste förvissa oss om att det här fungerade. Vi kunde inte köra det här och bara göra som de gjort. Vi var tvungna att kunna simulera det först. Så jag fick uppdraget att göra det.
Simulerar i ett år – och hittar felet
– Det kändes hemskt. Vi hade ju mer eller mindre satt vår heder i pant på att det här skulle funka, berättar han.
Forskningsnätverket Arpanets routingteknik, som vid tiden bara använts för ett binda samman fåtal datorer i USA, sattes ur spel när det använts i skarpt läge i ett betydligt större nätverk i Sverige. Ett mer uppskalat Arpanet skulle helt enkelt ha kollapsat, men det tycktes inte amerikanarna ha upptäckt ännu.
– Jag upptäckte ganska fort varför det blev så här. Den tekniken de hade i sin routing måste ha tillkommit av folk utan reglerteknisk bakgrund. Det hade jag. Men det var inte lätt att hitta en metod som löste problemet.
Kortfattat: Routingmekanismen (som är tänkt att se till att paketen når fram på det mest effektiva sättet) som Arpanet använder sig av hade för hög felprocent. Det syntes inte i det lilla nät som Arpanet var vid tiden, men det syntes i Tidas. Det uppstod en så kallad ping-pong-trafik där paketen snurrade runt och fyllde upp buffertarna tills hela nätet kollapsade.
Detta problem fick då den 27-årige Torsten Cegrell i knät.
– Lösningen ter sig i efterhand enkel. Det blev felaktig information när noderna lurade systemet. Vad jag gjorde var att införa ett nytt begrepp, split horizon. Detta löste problemet med ping-pongtrafiken och vi kunde bygga en robust och stabil routingmekanism.
– Det fungerade! Det var en av mina större triumfer. Men till våra chefer blev det mest en information: det fungerade.
Upptäckten läggs in i Arpanet
Vad som hände därefter kommer att få stor inverkan på internets framtid. Torsten sökte 1973 patent genom arbetsgivaren, men det visade sig vara för dyrt, dessutom ansågs det ligga för långt bort från Aseas kärnverksamhet. Istället publicerades resultatet (se rapporten här), och Arpanet informerades. Leonard Kleinrock, som var vetenskaplig ledare för Arpanet, brevväxlade med Torsten och berättade att han var mäkta imponerad. Problemet med ping-pongtrafiken var känd sedan tidigare men det var inte löst. Tekniken – som nu var fri att använda – införlivades i Arpanet, som sedan blev det internet vi surfar på i dag.
– I ett brev till mig så bekräftar han att de tagit till sig tekniken. Det innebär att Arpanet inför man samma teknik som vi hade. Och då upphörde ping-pongtrafiken, säger Torsten Cegrell och lägger till:
– Om vi inte kommit på det hade någon annan löst problemet. Men vi var först.
Torsten Cegrell kallar själv Tidas för världens första kommersiella internet. Det sattes succesivt i drift och var helt i driftsatt 1975. Systemet kallas i dag för Driftdatanätet och ägs av Svenska Kraftnät. Det bygger fortfarande på samma principer och programvara som när det startades. Historien om Tidas koppling till internet väcktes till liv först 2011 när en kulturarvsgrupp på Vattenfall började rota i företagets historia. Då fann man Torsten Cegrells gärning i början av 1970-talet.
– Allt det här glömdes bort. Våra chefer hade nog ingen aning om vad vi hade gjort. Sedan var det så att internet ju inte blommade ut förrän webben kom. Men det vi gjorde med routingen var bärande för att kommunikationen skulle fungera.
Bild från Tidas officiella invigning 1977. C-politikern Olof Johansson syns på bakre raden. Foto: Vattenfall AB.
Fakta om Arpanet från Internetmuseum:
969 startar Arpanet. Det är ett decentraliserat datanätverk som kommer att mynna ut i det som i dag är internet. 1971 skickas det första e-postmeddelandet på Arpanet – från en dator till en annan som står precis bredvid. Fler och fler datorer på amerikanska forskningsanstalter och laboratorium kopplas sedan upp, nätet växer och 1973 är det fyrtio datorer uppkopplade. Samma år kopplas Norge och Storbritannien in i nätverket som då blir internationellt. Leonard Kleinrock är chef för Arpanet under många år och leder arbetet. Han är en av personerna som anses vara internets skapare.
Torgny Tholerus – anarkisten som skapade 70-talets Facebook
Insändartidningen Anarkisten hade bara en regel. Allt skulle med. Men efter ett tag insåg chefredaktören Torgny Tholerus att det behövdes något annat för att förverkliga visionen om en total direktkommunikation: datorer. Där börjar sagan om ett av världens första sociala nätverk.
Som barn ville Torgny Tholerus bli vetenskapsman. Idolen hette Albert Einstein.
Så när han väl började studierna i Uppsala fick det gå fort. Torgny samlade ihop till en fil. kand på 14 månader och läste under en period sex kurser på en gång – och klarade allihopa. Faktum är att han redan efter en termin fick börja rätta klasskompisarnas tentor.
Engagemanget sträckte sig även till föreningslivet. Genom den Syndikalistiska föreningen i Uppsala fick han tillgång till en stencilapparat. På så vis kom han att bli chefredaktör för en ny tidning: Anarkisten. Målsättningen var att kringgå de stora kommunikationssystemen på den tiden, detta genom att tillåta läsarna kommunicera med varandra genom insändare.
– Vid den tiden kunde man skriva en insändare till en tidning och hoppas att komma in. Det var så man kunde komma till tals.
Visionerna om ett annat samhälle var stora, men efter ett års utgivning av Anarkisten (det sista numret i 600 exemplar) gav Torgny upp. Detta var inte lösningen. Via datologienheten på universitetet hade han stött på datorer, och han insåg att kommunikationen behövde teknisk hjälp.
– Det var allt för mycket jobb, så jag tänkte att det krävdes datorhjälp för att förverkliga idén jag hade. Jag kom i kontakt med datorer genom institutionen för datologi. Det var stora IBM-datorer, med stansade hålkort. Jag förstod ju att datorer kunde användas till väldigt mycket.
Det fanns också en privat orsak till varför Torgny Tholerus ville åt ett skriftligt kommunikationssätt, då han ibland behövde tid på sig att formulera sig i tal hade han alltid föredragit skrift.
Fler har samma idé
1972 läste Torgny en artikel skriven av Jacob Palme från FOA, som handlade om just det typ av system han själv visualiserat. Möjligen att datorer kunde stå på biblioteken och att dessa skulle gå att skriva information till andra genom (dock inte hopkopplade med andra datorer)?
– Så kunde andra gå dit och läsa vad folk hade skrivit. Som elektroniska gästböcker. Jag såg att Jacob Palme var inne på liknande idéer. Men vi jobbade i olika städer, han i Stockholm och jag i Uppsala.
Några möjligheter att förverkliga planen fanns inte, inte förrän Försvarets forskningsanstalt, FOA, efter ett politiskt beslut skulle spridas över landet. Här kom chansen.
– När FOA skulle utlokaliseras tyckte Jacob att de skulle behövas ett system för att koppla ihop städer som Karlstad och Linköping.
FOA genom Tomas Ohlin köpte in ett amerikanskt system, det digitala forumverktyget Forum Planet, som var ett av de första i sitt slag. Torgny Tholerus, som jobbade på datalogilaboratoriet i Uppsala, kallades in för att översätta systemet. Men det hade brister. Bland annat kunde man bara skriva 255 inlägg per tråd. Sedan brakade allt ihop.
– Vi skulle göra ett sånt system, fast mycket bättre. Jag fick uppdraget att göra det. Jag hade ju sett koden och förstod hur den fungerade.
Nu byggs KOM-systemet
Nu var året 1976. Anarkisten Torgny Tholerus började för försvarets räkning programmera det som kom att bli ett av världens allra första sociala nätverk, och det allra första i Sverige. Det hette KOM-systemet och det var klart 1978.
Systemet var till för de anställda på FOA, och fungerade som ett intranät eller som en grupp på Facebook. Här fanns såväl internmeddelanden som konferenser, men ämnesområdena behövde inte alltid behandla arbetsuppgifterna. Likt tidningen Anarkisten diskuterades allt: politik, energi och sexuella erfarenheter.
– Det fanns också ett fritt forum där man kunde skriva vad som helst.
Datainspektionen hade synpunkter på upplägget och förbjöd KOM-systemet från att avhandla ämnena hälsa och religion. Något man lovade, men i praktiken inte höll. Under 1980-talet växte systemet mycket. De FOA-anställda blev snart i minoritet och 1987 var antalet användare 2000 stycken. Torgny Tholerus förutspår då att de kommer att ha 4 miljoner svenska användare 1995, och får på sätt och vis rätt:
– Sedan kom ju internet ...
1982 kopplades KOM-systemet ihop med Arpanet (det som kom att bli internet), vilket gjorde att svenska användare nu kunde ge sig in i debatter i amerikanska mejlinglistor. Någon full tillgång till nätet var det dock inte tal om.
Skandal i media
Riktigt berömt blir systemet först i samband med en skandal. Användaren och forskaren Eskil Block hävdar i ett inlägg att regissören Maj Wechselmann är sovjetisk spion. När hon får veta det via omvägar stämmer hon Eskil Block som döms för förtal.
Under början av 1990-talet utvecklas två nya varianter av KOM-systemet. Först SuperKOM och sedan KOM95, med ett grafiskt gränssnitt. Men då är systemet, som Torgny jobbat heltid med i trettio år, passé. Webben har slagit igenom på bred front.
Torgny Tholerus är nöjd. Visionen från 1970-talet slog in!
– Jag har aldrig varit intresserad av att tjäna pengar. Jag vill förbättra världen genom att skapa kommunikation mellan människorna. Därför är jag bara glad att Facebook har kommit. När jag började jobba kommunicerade man bara inom smågrupper, som familjen eller arbetsplatsen. Nu är det hela världen.
Jacob Palme och KOM-systemet
I slutet av 70-talet var Jacob Palme med och byggde upp KOM-systemet som lät hundratals svenska användare – mest forskare men också privata datorintresserade – skriva till varandra i så kallade "möten". Självklart i dag – men revolutionerande då.
Jacob, då professor i data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet. intresserar sig tidigt för tekniken som möjliggör att människor kan kunna kommunicera och byta information med varandra och lyckas även få sina chefer på FOA (dagens FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut) intresserade och att godkänna inköp av en dator för 7 miljoner kronor – drygt 20 miljoner kronor i dagens pengavärde.
Datorn de kör KOM-systemet på kallas Oden och består av 5-10 jättelika plåtskåp, räknekapacitet är enligt Jacob ungefär en tusendel av vad en vanlig persondator har i dag. 1982 kopplas KOM-systemet ihop med Arpanet, det som senare kommer att kallas internet (där håller man för övrigt fortfarande på med mejlinglistor för att prata många samtidigt…).
Är du nyfiken på vad det pratades om? Jakob Palme har lagt upp en del av diskussionerna här – allt från erfarenhetsutbyten till diskussioner om kärnkraft och konstiga fenomen.
Hans viktigaste lärdom är att man inte kan låta folk skriva vad som helst på internet och sen låta det stå kvar, utan man måste hålla koll och ta sitt ansvar.
Forskningsassistenten Ulf Bilting kopplar upp Sverige på internet
På försommaren 1984 kopplar forskningsassistenten Ulf Bilting upp Sverige mot internet. Han sätter då upp det första svenska IP-nätet – 192.5.50.0 – som ansluts till amerikanska Arpanet.
När kom internet till Sverige?
I och med att Ulf Bilting skapar den första uppkopplingen till internet kommer Sverige som ett av världens första länder ut på internet.
Internet ska dock under många år främst vara en angelägenhet för forskare. Först när Tim Berners-Lee utvecklar World wide web i början av 1990-talet blir internet användarvänligt och slår igenom i de breda folklagren. 1993 får Sverige sin första webbsida och året efter öppnas möjligheten för svenska privatpersoner att skaffa ett internetabonnemang.
Ulf Bilting först med att skapa uppkoppling till internet
Det Ulf gör är att sätta upp det första svenska IP-nätet – 192.5.50.0 – som ansluts till amerikanska Arpanet (ett forskningsnätverk som sedermera utvecklas till internet). Det här möjliggör att anslutna datorer på det svenska nätet nu kan kommunicera och ta del av information på andra anslutna datorer, vid tiden främst i USA.
Det börjar på en konferens något år tidigare där Ulf Bilting kommer i kontakt med amerikanska forskare. Dessa jobbar för att även icke-militära institutioner ska få möjlighet att koppla upp sig till Arpanet. De ser globala möjligheter med nätet och frågar Ulf om han vill ansluta Chalmers.
Ulf Bilting är nyfiken på internet och TCP/IP, men han och många av hans kolleger tror att Televerken i Sverige och andra länder kommer att ombesörja framtidens digitala kommunikation, med X25-standarden.
Han börjar ändå experimentera. En X25-anslutning finns på Chalmers. Det Ulf Bilting behöver göra är att ta fram drivrutinen som paketerar ip-paket inne i X25, för att installera den på Chalmers stordator. Någon stor händelse var det inte frågan om, inte då. När han kom till jobbet dagen efter väntade en vanlig arbetsdag.
– Det var ingen som stod med ballonger, minns Ulf Bilting i Internetmuseums intervju.
Anders Gillner – Gopherkungen som fick ge sig för webben
Om inte world wide web hade kommit och förstört allt hade Anders Gillner varit en svensk IT-gigant. Han basade över Gopher i Europa – systemet som var webben innan webben. Men det är bara en liten del av historien.
Från att ha jobbat som biträdande psykolog bytte han i mitten av 80-talet plötsligt bana. Delvis för att slippa pendla i tre timmar om dagen mellan Hässelby och Huddinge.
KTH behövde någon som "förstod sig på människor" till sin internetavdelning KTHNoc. På så sätt hamnade Anders Gillner på en arbetsplats som blivit internethistorisk, där bland annat personer som Peter Löthberg, Johnny "Bygg" Eriksson, Björn Eriksen och Bernhard Stockman var verksamma.
– Jag anställdes som postmaster på KTH.se, den postmaskin man hade på den tiden. Jag kom underfund med att jag egentligen var en nörd, det hade jag inte vetat om innan. Det gick alldeles utmärkt, berättar han.
– Vårt uppdrag var att se till att dels för svenska universitetsnätverket och dels det nordiska, Nordunet, fungerade. Så vi hade driftcentralen i källaren på KTH. Min uppgift blev så småningom att sälja nätet till världen runt om kring oss. Vi förstod att det här var något som skulle förändra samhället så småningom. Det var mycket vi tyckte att vi begrep som inte alla andra begrep.
Det gällde inte minst kampen mellan TCP/IP och X.25.
"Gopher-kungen"
Anders Gillner kommer att få en central position inom Gopher, som är ett mappbaserat system för att använda internet på. Lite som "Utforskaren" fungerar i Windows placerades informationen på nätet hierarkiskt.
– Det drog igång något år innan webben. Jag hämtade hem Gopher och installerade på min Mac. Det som var bra var att man kunde länka olika datorer till varandra, oavsett var på nätet de satt. Det var något alldeles nytt och vi sålde in det till åtta svenska universitet. Det gick i en rasande takt.
Anders Gillner skrev till Gopher-grundaren Mark McCahill i Minnesota och bokar ett möte. Vid det här laget har Tim Berners-Lee startat webben, men den har inte kommit igång ännu. Bland annat finns ett motstånd mot bilder i webbklienten.
Gillner blev Europachef för Gopher, på uppdrag av Mark McCahill. En mäktig position vid tiden. Men när Mosaics webbläsare lanseras 1993 är slaget förlorat.
– Jag gick genom en dörr i Portland några år senare, då någon petade mig mot revbenet. Det var Tim Berners-Lee. Han frågade vad jag gjorde. Och jag svarade att jag gjorde hemsidor. Då sa han: "The European Gopher king is making web pages."
Åren på KK-stiftelsen
För Anders Gillners del fortsatte karriären sedan på Skolverket och KK-stiftelsen, och bidrog därmed till att svenska elever utökade sitt IT-kunnande. När han blickar tillbaka på sin karriär konstaterar han:
– Jag har haft roligt nästan hela tiden.
Olle Wallner är Swipnets första vd
Säljaren och ekonomen Olle Wallner kommer att bli en av dem som rullar ut internet för vanligt folk och företag, som vd för Swipnet. För Internetmuseum berättar han om sitt mångfacetterade yrkesliv.
Det börjar med en tvåårig kvällsutbildning hos kontoristföreningen. Han lär sig ekonomi och får jobb på LM Ericsson. Olle Wallner kastas in på avdelningen för telefonväxlar. Jobbet är inte särskilt avancerat.
– Jag räknade muttrar och jämförde med våra register. Det var en dyr verksamhet.
Nästa uppdrag blir på Ericssons driftkontrollbolag, DKB. Där stöter han på datorn för första gången. En elektromekanisk variant. Året är 1955.
– Den datorn hade inga radiorör eller något sånt. Den hade reläer. Om du tänker dig att de har åtta reläer kan du få fram vilken siffra som helst på den, upp till åtta bitar. Man använde datorn till att räkna med den. Det var det första mötet med datorer och jag blev mycket intresserad av det, fastän jag inte är tekniker och knappt kan skruva i en skruv. Jag tyckte att det var helt otroligt.
Problemet är att hitta ett intresse för produkten bland företag.
– Jag fattade inte riktigt hur det skulle göras. Vem skulle hålla på med sånt kommersiellt? Men de räknade Ericsson med att man skulle göra. Datorerna skulle utvecklas. Men det föll så småningom, och ersattes av datorer byggda på elektronik istället för elektromekanik.
Vid tillfället arbetar Olle Wallner som kontorist på DKB.
– Jag skötte inköp och sålde också hålkortsmaskiner, som man importerade från England. Men när det kom till datorerna blev jag helt förblindad. Jag tyckte att det var så roligt. Här i Sverige fanns det inte några datorer i den bemärkelsen, även om man satt både på KTH och på Chalmers och skruvade.
Datorn slår igenom
Behovet av de nya maskinerna får han inte minst lära sig om på hålkortsavdelningen på DKB. Med dessa maskiner kan ett försäkringsbolag med 100 000 försäkringstagare skapa ett hålkort per person.
– På kortet skulle det vara namn, adress, postadress, telefonnummer. Och du får ha kanske två kort på varje försäkringstagare. En gång om året skickades räkningen ut, och när man betalat skulle man leta upp kortet. Det var ett enormt fibblande.
Och då kommer datorn.
– På datorn fanns regelmässigt olika former av magnetbandsstationer. Man kunde då sätta de 100 000 korten i nummerordning. Det minsta man kunde säga är att det förenklade arbetet. I slutet på månaden kunde man se efter hur manga som betalat. Det var bara att köra bandet. Och de som inte betalat kunde man bara köra in i datorn och skicka en påminnelse.
1960 startar RCA verksamhet till Sverige. Olle Wallners kollega Jan Andersen får jobb hos det amerikanska företaget för att sälja deras datorer.
– Han frågade om jag ville jobba där. Och det var så min bana som försäljare började. Jag fortsatte hos franska företaget Bull. Men det var nya bud varje dag, och jag bytte jobb.
Hur sålde du in datorerna?
– Det var ju hålkortsfolk man pratade med, och även om de inte var specialister visste de var det gick ut på. Exempelvis förstod man sig bra på det här på Brio i Osby. De hade stora lager och med en stor verksamhet var man tvungen att ha det där.
Hur mycket tid sparade den som köpte en dator?
– Att hålla på och sortera hålkort fram och tillbaka var tungt. Dessutom handlade det om mekanik och plötsligt gick maskinerna sönder. Man var tvungen att ha maskiner i reserv. Och dessutom krävdes mycket folk. Det fanns inte en dataavdelning som inte hade 6-8 personer anställda. När datorn kom ersattes de av personer som skrev program istället. Det fanns ju inget som var programmerat för fakturering, lagerprogram och så vidare.
SNUS och Swipnet
Åren går. Säljaren Olle Wallner fortsätter att sälja datorer, men kom mer att fokusera på kontorsmaskiner, som säljs genom egna företaget Masterdata. Han hade också börjat sälja routrar genom Wellfleet.
I slutet av 1980-talet börjar han engagera sig i föreningen Swedish Network Users' Society (SNUS), en förening för datornätverkstekniker. Föreningens hittills största avtryck i historieböckerna är som skapare av Sveriges första kommersiella internetleverantör.
Vi har nått fram till början av 1990-talet. Internet finns redan, men inte för vem som helst. Många företag och andra icke forskningsrelatedare institutioner får gå via universitetsnätverket Sunet för att komma ut på nätet.
– Det var till exempel LM Ericsson, Bofors och IBM. Antalet blev till slut för många och ett annat sätt att ansluta externa kunder måste hittas.
Den första lösningen kallas Guerillanet. Johnny "Bygg" Eriksson på KTHNoc fixar med skåp och kablar med tanken att ett antal frivilliga ska turas om att leda arbetet på fritiden. Men Olle Wallner tycker att det behövde organiseras och professionaliseras. Så blir det som bekant också.
Diskussioner förs först med Televerket, men de föredrar X.25-tekniken. Istället får Kinnevikägda Comvik Skyport en förfrågan. Avtalet undertecknas den 30 oktober 1990 av Bo-Erik Sandholm, som då är ordförande i Snus och Per Troberg, Comvik Skyports vd. Det publika nätet ska drivas av Swipnet AB (Swedish IP Networks), dotterbolag till Comvik skyport (Tele2).
– Jag erbjöds vd-posten i Swipnet AB och tillträdde 1 november 1990.
Att det blir just han hade att göra med en tidigare försäljning. På 80-talet försökte han kränga routrar till Sunet. Medgrundaren Peter Löthberg ser honom som en utmärkt försäljare – och anses därmed lämpad för posten som vd.
Men projektet är nära att ta tvärstopp när det kommer krav om att Snus ska ha en plats i styrelsen. Kompromisslösningen blir en samarbetsgrupp som har i syfte att granska Swipnets arbete, och se till att företaget inte utnyttjar sin position. Redan hösten 1991 får man konkurrens från Televerkets Tipnet.
Alla inte nöjda
Kunderna från Sunet har tidigare haft gratis anslutning. Nu får de räkningar skickade till sig för internetanvändandet. Större företag kan få en månadskostnad på 10 000 kronor, och en startavgift på 50 000 kronor. IBM i Göteborg är till exempel inte helt positiva och vägrar betala.
Swipnet är ett litet företag på den tiden. Modempooler installeras på vindar och olika utrymmen man finner ute i landet. Men åren som följer växer företaget snabbt.
– Efter att Swipnet kommit igång och att överföringshastigheten på nätet gått från max 64Kbps till 2 Mbps etablerat sig flera internetföretag på marknaden och antalet domännamn ökade hastigt. Domänamnsregistret hanterades avgiftsfritt från KTH av Björn Eriksen, en av de namnkunniga Internetpionjärerna som lämnade jordelivet alltför tidigt. Björn hanterade cirka 65 000 domänamn förutom sitt ordinarie jobb, vilket i verkligheten betydde tio timmar på jobbet och fem-sex timmar hemma vid terminalen.
Olle Wallner och Per-Olof Josefsson på Swipnet bidrar även till att tidningar i Sverige skaffar e-postadresser, då man meddelar att valresultatet 1994 ska distribueras via mejl.
Efter tre år har Swipnet ett positivt kassaflöde, Swipnet AB läggs ner och blir en del av Tele 2. Olle Wallner får gå som vd, men fortsätter som konsult i många år.
– Mitt konsultjobb på Swipnet var inte alltför betungande och jag ledde verksamheten som vd fram till 2002 då jag avslutade båda mina engagemang och trädde i pension som sjuttioåring.
IIS och Nic-se
Olle Wallner är också involverad i IIS och Nic-se som vid tiden sköter domännamnsregistreringen i Sverige. Året är 1998.
– Jag tillfrågades om jag ville ta posten som vd på konsultbasis. Det bestämdes småningom att innehav av domännamn skulle avgiftsbeläggas med 250 kronor per år och ett särskilt aktiebolag .se AB bildas.
Då får han att göra. Telefonen går varm och Nic-se tar ta emot tusentals telefonsamtal från arga kunder.
Domännamnsreglerna är rigida. Länsbokstäver krävs till exempel, och partiet Ny Demokrati kan till exempel inte registrera domänen nydemokrati.se, då de inte sitter i riksdagen vid tiden.
2009 får Olle Wallner IP-priset av Snus. I motiveringen står att "Olle började sin bana med att misslyckas med att sälja routrar till Peter Löthberg, vilket ledde till att Olle blev vd för Sveriges första kommersiella ISP, Swipnet."
– Jag har haft en helvetes tur i mitt liv, socialt och substantiellt. Nu gäller det bara att hitta en grön gräsplätt där jag kunde sitta och lukta på de ängsblommor som finns kvar.
Fotnot: Källa till de flesta uppgifter i artikeln kommer från boken De byggde Internet i Sverige, som getts ut genom Internetstiftelsen.
Ann-Marie Nilsson blir Televerkets fiende #1
Hon kallades för Televerkets fiende #1. Och hennes ansikte var ett populärt motiv på myndighetens piltavlor. Samtidigt har få personer sparat skattebetalarna så många miljoner som just Ann-Marie Nilsson. Internetmuseum har träffat den självutnämnda "IT-tanten" som senare kom att leda IT-kommissionen.
Nämnden uppgick sedan i Statskontoret, där visionerna var stora. All information om samtliga invånare skulle samlas i ett gigantiskt system.
– Men så kom Datainspektionen och stoppade det. Själva kände vi inte oron. Det här var en teknik som skulle spara mycket pengar och göra statsförvaltningen mer effektiv.
Sedan jobbade hon sig fram inom staten: diariesystem, ADB-strategi för utrikesförvaltningen, Försäkringskassornas datorisering (med AI-system). Fram till hon i slutet av 1980-talet fick i uppdrag att upphandla all statlig tele- och datakommunikation.
Upphandlingen
Uppdraget har fått enorm effekt för Sveriges tekniska utveckling.
– När jag kom in i televärlden såg jag hur otroligt låst den var. I varje land fanns bara en kund: staten. Men nu kom en marknad där företag också ville köpa utrustning. Det var en spännande tid.
Ann-Marie Nilsson ledde en delegation för att spara 25 procent av statens telekostnader. Det gjordes piltavlor med hennes ansikte på Televerket, halvt på skämt halvt på allvar. Men förändringen skulle slå hårt mot det statliga verket. Regeringen drev också på för en avreglering.
– Det som hägrade för bolagen var att få statsförvaltningen som kund. Det var en utopisk tanke för vissa företag.
Mötet med Peter Löthberg
Även datakommunikation fanns med i upphandlingen. Först pratade man bara om X.25, det mer centraliserade protokoll som då låg rätt i tiden och som förespråkades av televerken. Men under ett föredrag på en mässa i Stockholm satt en internetexpert i publiken som inte var övertygad. Han hette Peter Löthberg och på pendeltåget på vägen hem steg han fram för att prata med Ann-Marie.
– Han stirrade på mig och sa: du gör fel! Du måste göra på ett annat sätt. Du måste använda internet.
Det ledde till ett möte på Statskontoret, och ytterligare ett hemma hos Peter Löthberg på Reimersholme. Så kom TCP/IP att flikas in i kravspecifikationen för de upphandlade företagen: Telia, British Telecom och France Telecom.
– France Telecom var väldigt fundersamma, men sa att "är det kraven så ska vi ordna det". När de kom och skrev avtalen sa de: "Det här med internet, vi förstår inte vad ni ska ha det till."
Hade TCP/IP kommit med utan Peter Löthberg?
– Nej, det är jag inte säker på. Våra andra tekniker var inte heller inne på detta. Peter pratade med rätt person, och jag förstod att han var en person man skulle lyssna på. Han brann för det och visste vad han pratade om.
1993 fattades beslut om ett ramavtal för statsförvaltningen. Många miljoner sparades skattebetalare (besparingen var 33 procent) – och TCP/IP (riktiga internet) kunde kablas ut på bred front. I början var det dock mest en symbolfråga, då företag och privatpersoner redan kunde skaffa "eget" internet. Däremot förändrades prisbilden för att ringa och surfa.
– För vanligt folk fick det effekten att det kom in nya leverantörer i Sverige och en helt ny prisnivå från Telia.
Internetmakthavare och IT-kommissionen
Ann-Marie Nilsson blev här en internetmakthavare. I december 1993 skrev hon en debattartikel som slogs upp stort i Svenska Dagbladet. "Utan visioner halkar vi efter", var rubriken. Det gällde att driva utvecklingen nu och hänga på USA och Al Gore, förklarade hon. Carl Bildt använde en del av texten i sitt IT-tal några veckor senare. Inspelet bidrog till att Ann-Marie kom också att tillhöra den första IT-kommissionen.
– Kommissionen skapade en vision för Sverige och lyfte IT-frågorna så företagen begrep att det inte bara var något som sköttes av en separat avdelning. Att det var nyttigt för människor. Att alla skulle med på tåget.
Kommissionens arbete mynnade ut i skriften "Vingar åt människans förmåga", strax innan valet 1994. Det blev ett maktskifte men Ann-Marie Nilsson fick tillhöra även den andra kommissionen. 1996 blev hon chef för IT-kommissionens första kansli. Under åren i kommissionen startades bland annat projekt för E-handel och Seniornet med Marta Sandén, för att stimulera äldre att använda teknik.
– Seniornet finns fortfarande. Sen började vi prata om 2000-frågan.
1996 fick Ann-Marie Nilsson priset Guldmusen, och hon kallade sig för "IT-tant" i sitt tack-tal.
– Man måste bjuda på sig själv. Det var helt överraskade. Jag fick priset för genombrotten inom IT-kommunikation, upphandlingarna och det.
Byter sida
Som kvinna inom IT satte hon sedan ihop ett nätverk med kvinnor inom telebranschen. 1997 "bytte hon sida" och blev ledare för IT-företagen där hon bland annat drev bredbandsfrågan. Efter några år där övergick hon till konsultverksamhet. Numera är hon pensionär, men är bland annat aktiv i en bredbandsutbyggnad vid lantstället.
– Internet är inte bara något gott. Jag kan bli lite bekymrad när jag ser barnbarnen som lever sin värld i tekniken. Och alla hot mot vår säkerhet. Jag undrar om vi har en kontroll över våra system att vi klarar det. Sen kan jag fundera över var den globaliserade världen kommer att ta vägen.
Bernhard Stockman – hippien som blev nätverksguru
I tio års tid var han hippie och levde för dagen. Ytterligare ett decennium senare hade han bidragit till att knyta ihop Europa till internet – genom Ebone. Internetmuseum har träffat nätverksgurun Bernhard Stockman.
David mot Goliat. Gallerna mot romarna. Eller TCP/IP mot X25?
När Bernhard Stockman och hans kollegor runt om i Europa vill bygga ett TCP/IP-nät över världsdelen har de tuffast möjliga motstånd. Parallellt med arbetet investerar EU ihop med de nationella televerken miljardbelopp i ett X25-nät. Det är ju det som var framtiden. Inte minst för att TCP/IP ses som en amerikansk företeelse.
Men Bernhard Stockman, som är teknisk projektledare för utbyggnaden av det europeiska TCP/IP-nätet och anställd på KTH och Nordunet, vet redan under tidigt 90-tal hur utfallet kommer att se ut:
– Vi hade ingen egentlig tanke att "spöa en fiende". Vi visste att tekniken funkade bra och ville använda den, så vi byggde upp det europeiska nätet. Vår uppfattning var att det här vinner i det långa loppet. X25 var för otympligt och svårarbetat, och centraliserat. TCP/IP var framtiden, med distribuerad kontroll.
Vad hänt om ni inte gjort detta?
– Då hade någon annan gjort det. Jag kan inte tänka mig något annat.
Ebone, som nätet heter, kommer att bli den första hopkopplingen av internet i Europa. Och blir det som utgör grunden till internet.
Hippie under hela 70-talet
För Bernhard Stockmans del har det dock knappast varit självklart att han ska ägna sig åt nätverksbyggande. Under hela 70-talet, efter att ha slutat gymnasiet, ägnar han sin tid åt att vara hippie, och driver runt och lever för dagen. Men 1980 söker han till KTH och kommer in.
– Jag tyckte att jag måste ägna mig åt något annat. Då sökte jag och kom in. Jag var intresserad av elektroteknik och ville lära mig mer om det, säger han.
Då har han ännu inte mött datorer, men genom datorklubben Stacken kommer han i kontakt med kraftiga datorer. Han börjar så småningom jobba för Sunet, universitetsdatanätet, och Nordunet. Genom dessa uppdrag blir han alltså en av dem som sätter samman det europeiska universitetsdatanätet, som sjösätts vid en konferens i Köpenhamn 1991. Förutom svenskarna är holländarna, schweizarna och britterna drivande. I Tyskland har Deutsche Telecom skrivit ett tioårskontrakt för miljarder om ett X25-nät.
IESG och IETF
Bernhard Stockman blir 1992 första utomamerikanska medlemmen i IESG, Internet Engineering Steering Group, som leder arbetet för IETF, Internet Engineering Task Force. Kortfattat: organisationen som avgör vilka tekniska regler som gäller för hela internet.
Det är i samband med ett möte med dem i Toronto som han inser nätets framväxt. Hittills har internet mest varit en angelägenhet för universitet.
– När jag gick på stan fick jag syn på en webbadress ovanför en butik. Då tänkte jag "nu kanske det börjar hända saker", när den kommersiella sidan började intressera sig för internet.
1995 är Bernhard Stockman ansvarig för en IETF-konferens på Grand Hotel i Stockholm. Telia förser arrangemanget med uppkoppling. De sköter sig exemplariskt och året därpå börjar Bernhard Stockman jobba för det tidigare televerket. Nu med att få ut internet till vanligt folk – via TCP/IP.
Per-Olof "POJ" Josefsson ser till att företag får internet
Per-Olof "POJ" Josefsson är en legend i webbsammanhang. Under 90-talet är han inte bara med och driver landets första privata internetoperatör Swipnet, han drar också igång Internetstiftelsen. Vi träffar honom för en intervju till Internetmuseum.
I början jobbar så få personer på Stenbecksägda Swipnet att Per-Olof Josefsson inte vågar berätta för kunderna om organisationen. Själv får han göra allt "mellan vd och tekniker", och åker ut med routrar till kunder då och då. När webben kommer såg "POJ" bland annat till att boken "Nyckeln till internet" blir till, samt bidrar till att tidningen Internetworld startar.
I intervjun med Internetmuseum berättar han också om hur valet 1994 får alla tidningsredaktioner att skaffa e-post. Och så redogör han för hur Internetstiftelsen kom till, men också om turbulensen efter tidningsskriverierna i början av 00-talet. Beskyllningar om att privatpersoner skott sig på svenskarnas domänköp tog hårt när det begav sig.
Per-Olof Josefsson är också vd för Nic-se 2002-2006, vilket då fungerar som ett dotterbolag till Internetstiftelsen som vid tiden sköter driften av domäner.
Rickard Schoultz skapar Sveriges första sökmotor (och webbyrå)
Det började med en lista över den svenska webbens fem hemsidor. Det utvecklades till att bli Sveriges första sökmotor. Rickard Schoultz är internetpionjären som jobbat jämsides Tim Berners-Lee, startat den första svenska webbyrån och som hjälpte Bildt mejla med Clinton.
Han är alltid yngst i gänget kring KTHNOC, som under slutet av 80- och början av 90-talet utgör navet i Sveriges internet. Rickard Schoultz har då hängt i KTH:s datorsalar sedan tonåren.
– Vi hade en datorförening i Unga forskare som fick konton, så vi kunde sitta där.
Han börjar programmera vid nio års ålder, bygger program genom ABC-klubben och det förkunnas att han kan skriva in hela alfabetet på 4,5 sekunder. Inte konstigt att han snart snappas upp av KTH, där han via datorsalarna får bli säkerhetsutredare av betygssystem (efter att ha visat sina färdigheter i att "undersöka säkerhet" på sin gymnasieskola), och sedan blir systemadministratör på KTHNOC.
Viktig tid för internet
Det här är arbetsplatsen som äger Sveriges internet. Storföretag måste under hela 1980-talet gå via KTH för att kunna skicka e-post. När möjligheten blir för populär ordnar de anställda så att Jan Stenbeck kan starta det första kommersiella internetleverantören (Televerket får frågan först), de är också med och bygger det nordiska nätverket Nordunet, liksom nätverkar med internetvärldens viktigaste namn och organisationer.
Rickard Schoultz är 22 år när han börjar på KTHNOC.
– Alla var mycket mer erfarna och hade byggt och organiserat nät. De flög till EU och var över och jobbade med NSFnet. En samling med mycket respektingivande och stor erfarenhet. Det var väldigt roligt att komma in där.
Han kastas in i hetluften direkt. Samma år sitter han tillsammans med webbens fader Tim Berners-Lee på KTH och sätter upp en ny webbsida tillsammans: KTH.se. Rickard Schoultz är också den som hanterar Sunet.se, och det är där han börjar lägga in länktips till webbens användare. Det finns nämligen inte så många, vare sig användare eller hemsidor.
– Till en början är det fem stycken länkar, som ligger på förstasidan. Vi länkade till allt som fanns som vi kände till i Sverige. Senare byggde jag om det till en katalog som jag sen började automatisera. Det fanns inga andra förteckningar över webbsidor vid den tiden. Många använde den katalogen som en startsida.
SUNET-katalogen – som startar 1993 – kommer att bli den första svenska "sökmotorn". Den är uppdelad i flera olika kategorier efter ämnesval, precis som Yahoo är när den amerikanska sökmotorn lanseras 1995. Plötsligt exploderar intresset och hemsidorna, och SUNET fungerar länge som ett nav i den unga svenska webben. Rickard Schoultz får inte bara hantera det stora inflödet av nya sajter att katalogisera, utan behöver även ställas till svars för vad som kommit med och inte.
Det finns till exempel en länk till ett företag som gjorde reklam för underkläder, vilket blåses upp i media.
– Jag fick stå till svars för det i Aftonbladet. Den sidan togs bort, tror jag, och sen lades den till igen.
Webbyrån föds som koncept
Han lämnar över ansvaret över katalogen (som i dag fortfarande lever och heter Infoo.se), och kommer att ihop med kollegan Matti Rendahl att starta det som sannolikt är Sveriges första webbyrå: Bitwise (senare Comedia). De hjälper Carl Bildt att mejla med Bill Clinton och de gör Rosenbads första hemsida, som hamnar på en lista över de fulaste i världen.
– Det var någon på Stanford som hade satt upp den här på en lista. Det blev en artikel om det i DN. Och jag svor efteråt över att jag aldrig mer skulle göra en hemsida, vilket jag faktiskt höll i flera år.
Det är genom webbyrån de sedan gör förstudien till Jan Stenbecks satsning på Everyday communications, som säljer internetabonnemang till privatpersoner. Han får erbjudande om jobb på Netscape (men tackar nej).
Åren efteråt badar företaget i uppdrag och föreläsningar. Rickard Schoultz får uppleva IT-bubblans uppblåsning och sedan dess explosion (men då har han redan sålt sitt bolag). Han kommer därmed att från första parkett att upptäcka internets hela rafflande 1990-tal.
– Det var en bra tid, och vi var en del av ett bra sammanhang. Det var dels en funktion att vara vid rätt tidpunkt på rätt plats, men också ha den energin som behövdes. Jag var en av dem som var entusiaster och hjälpte till.
Eva von Pepel styr upp den svenska diskussionen – och lär ut HTML
Hon var kund nummer 20 hos Algonet, var med och drog igång den svenska delen av Usenet och skrev mängder av HTML-böcker. Internetpionjären Eva von Pepel var den solklara webbdrottning under 1990-talet. "Den bästa tiden i mitt liv" säger hon.
När internetleverantören Algonet kommer igång är Eva von Pepel snabb – och blir kund nummer 20. Tidigare har hon sedan länge varit aktiv inom programmering och BBS men nu tar hon även plats på webben – och Usenet.
– Det var en helt ny värld som öppnade sig. Bokstavligen. Jag kände att det fanns två verkligheter: en vanlig och den på internet. Där fanns ett annat liv med nya vänner, och det var det som var så lockande. Man fick uppleva en helt annorlunda vänskap. Det visuella påverkar i det verkliga livet, men på internet kunde man inte se varandra, därför pratade man med andra människor. Man öppnades på ett helt annat sätt och vänskaperna blev mer på djupet.
Nätet kom att förändra livet på många sätt.
– Det blev som en drog. Jag blev en internet junkie. Under en femårsperiod behövde jag tvinga mig att gå ut, för det var inte bra för mig att sitta vid datorn 24/7. Det var den bästa tiden i mitt liv.
Allt hände på Usenet
Internet är vid den här tiden uppdelad i tre delar: webben, mejl och diskussionsnätverket Usenet. Och det är på Usenet som Tim Berners-Lee presenterar sin idé till World wide web. Här berättar Linus Torvalds om Linux och Marc Andréesen om webbläsaren Mosaic. Uttryck som FAQ, flame, spam och troll myntas också här.
– För mig var Usenet den största delen. Det egentliga internet fanns där då. Man kunde träffa andra människor och lära sig nya saker.
Men länge finns inga svenska ämnessidor. Eva von Pepel är med i gruppen som ser till att skapa ett svenskspråkig sektion. Hon kommer sedan se till att underhålla och rensa bort sånt som inte passar in. Fast egentligen är forumen självsanerande, minns hon.
– Det var anarki till 100 procent, men samtidigt var det väldigt välorganiserat. Det fanns många människor som var vana vid grupperna och det var de som höll ordning. Det skulle vara fritt och alla var välkomna. De äldre brukade lära de yngre. Så om någon kom och försökte ta för mycket plats så blev han tillsagd omgående. Det var också då netikett skrevs, om hur man ska uppföra sig.
– Vi hade stora diskussioner om man skulle förbjuda pedofili. Jag minns att det var några som skrev att de skulle slåss för att ha frihet på internet, men sen blev det så klart inte så. Internet blev för stort.
Ada bryter mark
I två år är Eva von Pepel ensam kvinna på den svenska delen av Usenet, åtminstone den enda som visat det utåt (till en början gäller det även Eva, som kallar sig Spencer, men som snart ändrar till sitt riktiga namn). Men så en kväll 1996 dyker journalisten Ana Valdes upp. De träffas IRL bara någon timme senare och snart har de skapat e-zinet Ada (döpt efter Ada Lovelace), som blir en av de första svenska tidskrifterna på nätet. Tidningen – som strävar efter ett fritt internet – kommer att få stor uppmärksamhet i media.
– Alla tidningar ringde till mig och jag visste inte vad jag skulle säga. Plötsligt behövde jag förklara mig, allt hade tidigare bara skett så naturligt på nätet. Det blev lite för mycket ståhej, säger hon.
HTML-böckerna
Som om inte det vore allt kommer Eva von Pepel under 1990-talet att skriva 14 böcker om HTML. Hon är även aktiv i HTML Writers Guild, där hon tidvis får 2000 mejl om dagen med frågor om webbens viktigaste programmeringsspråk. Hon skriver även för Internetworld och Dagens Industri.
En av hennes lärlingar heter Annica Tiger, som startar en berömd HTML-skola på nätet, som många svenskar minns än i dag.
– Jag lärde mig HTML samtidigt som det kom till. Det var inte så svårt till en början om man hade ett intresse. Sen utvecklades jag tillsammans med specifikationen. Att lära ut handlade nog med andan som fanns då, att man ville hjälpa de nya på internet.
Kärleken till HTML har med logik att göra, förklarar hon och hänvisar till sina universitetsstudier i filosofi.
Så vad tycker hon om internet i dag?
– Nu är det nästan hundra procent business. Jag är med i många facebookgrupper i dag, men det är inte samma sak som Usenet, för då får man anpassa sig efter personen som skapade gruppen. Men det är kanske det närmaste man kan komma.
Joakim Jardenberg – webbutbildare, flödesskapare och medievisionär
1994 jobbar Joakim Jardenberg som konsult på Aftonbladet.se och kickar igång sajtens första nyhetsflöde – som hämtas automatiskt från text-tv. Sedan dess har han varit en ständig röst i ett snabbrörligt medielandskap.
Efter en tid som självlärd fotograf och yrkesmilitär hamnar en ung Joakim Jardenberg i början av 1990-talet på it-konsultfirman Mackmeckarna i Malmö. Där får han bland annat jobba med arbetsmarknadsutbildningar om informationsteknik.
Webben är i sin linda och Joakim får bland annat vara med och driva den första webbutbildningen i Sverige 1993 (som också är uppmärksammad på Internetmuseum).
– Det var professionella från olika yrken som deltog, bibliotekarier, arkitekter och arkeologer, och de tyckte att internet var jätteroligt. Vid den tiden fanns 81 webbsajter i världen och jag hade koll på allihop. Men en morgon pekade en student på en ny hemsida och jag blev helt ställd. Det var Justin Halls, som kallats den första bloggaren. Det var helt väsenskilt från allt som gjorts tidigare. Marken öppnade sig för mig. Där fick jag "internetbacillen" på riktigt.
Blir konsult på Aftonbladet.se
1994 får Mackmeckarna i uppdrag att arbeta med Aftonbladets sajt. Först ligger bara tidningens kultursida ute på nätet (ett projekt som bland annat drevs av JMK-läraren Mark Comerford och Aftonbladets Bo Hedin), men genom konsulten Joakim Jardenberg får hemsidan ett första nyhetsflöde. Lösningen handknackades ihop genom att koppla ihop text-tv-nyheter från TV3 till webben.
För första gången har en svensk hemsida nyhetspuls. Något som får Aftonbladet.se att ligga i framkant, inte bara i Sverige utan i världen.
– Strax efter att vi startade text-tv-lösningen började Helsingborgs Dagblad lägga ut hela tidningen. Det var väldigt spännande. Vad skulle webben vara? Snabba nyheter eller hela tidningen?
Aftonbladet.se går snart över till en ny nyhetslösning och anlitar webbredaktörer. Däremot köps text-tv-systemet av SVT som låter nyheterna omvandlas "pinsamt länge", enligt Jardenberg.
Valresultatet via mejl
En stor händelse för mediasverige är när valresultaten hösten 1994 ska skickas ut via e-post. Joakim Jardenbergs roll i processen är att ihop med kollegorna på Mackmeckarna bidra till att tidningar får ett "internet tool box" för att komma igång med webben. På så vis skaffar många tidningar sina första e-postadresser och sedermera hemsidor.
– Jag tror att vi levererade 30-50 sådana här lådor. Det var vansinnigt viktigt. Utrullningen av internet hade inträffat förr eller senare ändå. Men nu hände det tidigare.
Mediedebattör och visionär
Joakim Jardenberg börjar här bli en mediedebattör. Under dessa år på 1990-talet läggs snart allt innehåll i papperstidningar ut gratis på tidningarnas webbplatser. Något som först enbart är förvånande för läsare som tidigare alltid betalat för innehållet, men som senare väcker interna kontroverser när papperstidningarnas lönsamhet sjunker.
– I dag säger man: om man inte hade gjort så då hade det sett annorlunda i dag. men det är inte sant. Det hade inte med det att göra. Köper man papperstidning gör man det för att man vill ha det formatet.
Under 00-talet är Joakim Jardenberg är profilerad medieprofil som syns på konferenser och propagerar för internet och för att även fortsättningsvis tillgängliggöra allt innehåll gratis. Men trenden pekar i en annan riktning. Många tidningar börjar låsa in sitt innehåll.
– Debatten var polariserad och väldigt känslosam. Det var dem som tyckte att vi inte kommer undan webben, medan andra sa: det kommer inte att hända, kurvan ner för papperstidningen kan bero på andra saker.
Joakim Jardenberg slåss hårt för sin sak: gratis.
– Det innebar att jag slutade bli bjuden på konferenser så småningom. Det som var intressant var att vi hade sett att kurvorna för papperstidningen tydligt började falla. Och på den amerikanska marknaden var det ett fritt fall. Där hade man sett hur Craigslist tagit en eftertextmarknad från amerikanska tidningar. Då började det vakna i huvudet hos dem som försökte att se vad som hände. Det här är större än ett internt skifte.
Google och Facebook blir under åren aktörer i annonsbranschen. Inte minst genom att kunderna plötsligt kan betala med exakt statistik för vad de köpt och vad det gett. Ändå bjuds de inte in på mediakonferenserna, konstaterar Joakim Jardenberg.
– Långt innan det var uppenbart hur stort Google var började det synas i statistiken hur mycket träffar vi fick därifrån. Det blev tydligt för mig att Google var en möjlighet för oss i tidningsbranschen. Vi fick ingen trafik gratis på den tiden. Och dessutom fick vi läsare på gamla nyheter.
Mindpark
År 2007 startas Mindpark AB av tidningarna HD, NWT, Sydsvenskan samt Gota Media. Bolaget har uppdraget att syna utvecklingen i mediebranschen. Ett sätt att komma ut ur digitaliseringen helskinnad, är tanken. Företaget tar bland annat fram statistik och levererar underlag för beslut.
Joakim Jardenberg är vd.
– Det var en helt fantastisk tid. Vi såg exakt vad som hände. Det var ingen tvekan om hur riktningen såg ut. Men det var svårt att få andra att förstå det. Det var mycket förnekelse och att man inte ville se saker och ting för vad de var.
10-tal: jobbar mot det allmänna
Sedan 2013 har Joakim Jardenberg jobbat mer mot det allmänna. Först som "head of internet" i Helsingborgs kommun, sedan från 2015 bland annat för Sveriges Kommuner och Landsting, där han agerar "change manager". Han ikläder sig också gärna rollen som "vd-viskare" för den bolagschef som är villig att lyssna.
Allt i meritförteckningen tas inte med i Internetmuseums inspelade intervju. Utöver vad som berättas där är det värt att nämna Joakim Jardenbergs roll som riskkapitalist, där han bland annat tidigt gick in i Videoplaza och Planeto.
Joakim Jardenberg propagerar fortfarande för gratis nyheter på nätet. Det i en värld där det knappt finns en tidning som låter bli att låsa in innehåll. Debatten och kampen lär fortsätta långt inpå 20-talet.
– Vi har inte knäckt den ekonomiska modellen. Och vi kommer inte att göra det utifrån hur mediehusen sett ut tidigare. Det man borde göra är att titta på alla intäktsströmmar som inte motsäger varandra. När vi vet att kalkylen för betalväggen är trasig, fokusera på det andra. Ibland måste man göra val. Jag tror att det är dags för en skogsbrand.
Mats Brunell – spinndoktorn bakom Sveriges IT-boom
Mats Brunell, har du hört namnet förut? I den svenska internethistorien är han en tungviktare. Han spökskrev det som blev statsministern Carl Bildts IT-tal, han drev supernätverket Nordunet och bidrog på 90-talet till att skolorna utrustades med datorer.
Själv vill han helst bli ihågkommen som "Rebell-Brunell", som inför politiker och Ericssonchefer inledde ett anförande med orden: "Ingenting av det de sagt är sant." Konferensen handlade om internets framväxt och framtida betydelse, och det blev Mats Brunell som fick rätt.
Han har haft ett finger med i nästan alla viktiga skeden inom den svenska internethistorien. Det märker inte minst den som plöjer igenom standardverket "De byggde internet i Sverige."
– Om det ska hända något måste någon göra något, sammanfattar Mats Brunell i intervjun med Internetmuseum.
Snabbversionen är lång och innehåller många förkortningar.
Häng med nu. Mats Brunell jobbade på datacentralen QZ bland annat med Sunet och X.25, blev indragen i nordiska programmet NORDUNET (ej att förväxla med NORDUnet, som blev nätet) som projektledare tillsammans med Einar Løvdal från Norge. Han var några år senare med och startade initiativet Basnät -90 med syfte att etablera internettjänster utanför den akademiska nätet SUNET.
Detta blev Swipnet, ett namn som Mats myntade, och medverkade i att skapa SNUS – användarföreningen som hjälpte operatörerna med uppbyggnaden. Han ledde sedan Siren-initiativet, med etablering av IT-forum runt om i landet, som ledde till etableringen av den första IT kommissionen.
Nu började han rikta sig mot politikerna.
– Pitchen var potentialen i att Sverige skulle kunna bli ett viktigt land för teknikutvecklingen. Detta genom att använda internet utveckla näringsliv och förbättra offentlig verksamhet och utbildning. Och att det här måste ske i symbios över tiden i en Innovations-modell.
Visionen utgjorde underlaget till det som blev Carl Bildts IT-tal, Mats Brunell fixade strax efteråt dennes mejlande till Vietnams regeringschef, såg till att ministrar fick en workshop i internet, jobbade för KK-stiftelsen och ordnade därigenom med datorer i skolorna. Han mässade även internets lov i aulor runt om i landet, startade ISOC i Sverige, och blev sedan bredbandsmissionär.
Numera ägnar han sig åt hållbar utveckling. Även här är målsättningen hög.
– Jag har förhoppningar om att få bidra på samma sätt som vi gjorde för internetutveckligen, men helst så det också blir "rätt" denna gång.
55 minuters filmad intervju med Mats Brunell är en klok tidsinvestering. För här skildras nästan hela den svenska internethistorien.
Carl Bildt banar väg för nätboomen
Få svenskar har sjösatt så många internetfrämjande satsningar som Carl Bildt. Han har agerat statsminister, utrikesminister och utredare av hela nätet. Internetmuseum träffar honom för ett samtal om internets dåtid – och framtid.
När Carl Bildt som nytillsatt statsminister 1991 träder in på Rosenbad möts han av skrivmaskiner. Men under de tre år som Carl Bildt regerar Sverige kommer flera viktiga beslut att fattas, som påverkar betydligt fler än bara dem på regeringskansliet.
Allra mest händer 1994, då det historiska mejlet till USA:s president Bill Clinton skickas. Aldrig förr har två regeringschefer skrivit e-post till varandra, och händelsen blir ett startskott för internet i Sverige.
– Det där gjorde vi som en kul grej. Men händelsen var politiskt viktig för den visade potentialen i det nya sättet att kommunicera. Vi skickade ett e-postmeddelande till Vita huset, men sen hände absolut ingenting. Så det slutade med att vi fick ringa dem och be dem att kolla sin mejl.
Några dagar senare håller Carl Bildt ett tal på Ingenjörsvetenskapsakademin i Kista, det så kallade IT-talet. Titeln är "Människan Tekniken Framtiden". Senast 2010 ska Sverige vara i frontlinjen för den tekniska utvecklingen, förklarar han.
– Vi diskuterade länge om målet skulle sättas till år 2000. Men vi tyckte inte att det var realistiskt. Sedan var frågan vad vi skulle vara ledande på. Att producera prylar? Nej, det är användningen som var det viktiga. Frasen var genomdiskuterad. När jag läste igenom betänkandet för något år sedan konstaterade jag att det står sig relativt väl. Inte många dokument från 1994 gör det.
Sedan rullar det på. Rosenbad har redan fått sin första hemsida. Nästa steg är att tillsätta den första IT-kommissionen, med Bildt som (ibland frånvarande) ordförande. En miljard kronor som blivit över från löntagarfonderna placeras i nystartade KK-stiftelsen, med fokus att placera pengarna i utbildningssatsningar. Bollen är i rullning.
"Bredband åt alla"
Fyra år senare har Carl Bildt verkat en tid som fredsmäklare i det forna Jugoslavien då han vänder han hem för ett nytt val. Han trycker åter igen tungt på IT-frågorna. "Ropen skalla, bredband åt alla", skanderar han i radio. Valet förloras, men bredbandsutrullningen tar fart ändå.
– Vi har fått en utveckling med fiber via den privata sektorn. Det behövdes aldrig några statliga miljarder.
Att själv använda tekniken har varit en självklarhet, anser han. Redan tidigt blev det tydligt att informationsbearbetning kunde effektiviseras avsevärt via datorer. Och nätet skyndade på detta. BBS ersättes av digitala nyhetsbrev som ersattes av bloggen. Därefter började han med Twitter och Facebook. Aktiviteten är ivrig, och reaktionerna många.
Carl Bildt modererar själv sina flöden.
– Tonläget blir för högt ibland, och då är jag som bloggare som är ansvarig för det de skriver. Så för att en kommentar ska komma in på bloggen måste först godkänna den själv. Om jag är utsatt för näthat? Nej, jag är tjockhudad.
Han har ett Instagramkonto, en sida på Linkedin, och har också testat Snapchat.
– Det är kul, men mest för privat kommunikation.
Digitalt aktiv utrikesminister
En bit in på 00-talet får han en ny chans att digitalisera. Nu har IT-frågorna blivit heta bland en bredare publik. Piratpartiet har bildats och FRA-lagen diskuteras flitigt. 2006 blir Carl Bildt Sveriges utrikesminister. Departementet får en uppdatering.
– Det hade hänt saker, om man ska vara ärlig. Men på tjänsterummet för utrikesministern fanns ingenting, utom en telefon. Min företrädare var icke användare av tekniska saker. Det var inte riktigt fjäderpennan, man hade lämnat den, men inte trätt in i den digitala tidsåldern. Så småningom drev vi en medveten politik för att den svenska utrikesförvaltningen skulle ligga i framkant i världen.
Edward Snowden-affären 2013 riktar åter fokus mot integritetsfrågorna. Om amerikanens handlande säger Bildt så här:
– Jag tycker att han stipulerade debatt, men ställde till med betydande skada. Ingen tvekan om det. Terrororganisationer lärde sig om de risker som finns. De kommunicerar på andra sätt i dag och är inte åtkomliga längre med den typ av säkerhetstjänst som vi hade tidigare. Däremot gav han upphov till debatten om metadatafrågorna, som vi diskuterat för lite i Sverige.
Sedan 2014 leder Carl Bildt en kommission som utreder internets framtid. I en tid där många länder, inte minst diktaturer, vill begränsa medborgarnas nätanvändning är detta en brännande fråga.
– Vi hoppas kunna presentera en allmänt formulerad rapport. Så som IT-kommissionens rapport var formulerad för över 20 år sedan. Alltså inte så tekniskt detaljerad, men med en politisk kraft.
Ragnar Lönn får privatpersoner att skaffa internet
Ragnar Lönn är bara dryga tjugo när han 1994 startar Algonet, en av Sveriges första internetleverantörer för privatpersoner. Då har han redan försökt sälja in idén till investerare några år tidigare, men får nej och gör en jordenruntresa istället.
Vid starten räknar Ragnar med några hundra användare, främst i Stockholm – får han ihop 400 kommer det betala hans lön. Men väldigt snabbt ansluter sig folk från hela landet (förutom i Ödeshög, som är det enda stället i landet där det inte går att ansluta sig) och användarantalet är snart uppe i det tiodubbla. Fortfarande i dag finns det något tusental som faktiskt använder Algonet!
Hör honom berätta mer i filmen här ovan. Ragnars viktigaste lärdom från tiden med Algonet är för övrigt att det är viktigt med bra fläktar – och ett sinne för humor.
Erik Hörnfeldt driver legendariska Z Mag@zine
Internetmuseum träffar Erik Hörnfeldt som i mitten av 90-talet drev Z Mag@zine – en legendarisk svensk tidning om den nya digitala eran, inspirerad av amerikanska Wired.
"1994-95 är internet som tonårssex, alla pratar om det men väldigt få gör det och vet exakt vad det är".
Erik Hörnfeldt
Erik Hörnfeldt är idag IT-konsult, men var alltså med och ledde den i internetkretsar smått legendariska tidningen Z M@gazine – som var tänkt att bli en svensk Wired. Senare jobbade han även med Postens webbplats Torget, som skulle bli hela Sveriges marknadsplats.
I den här intervjun berättar han om hur det var i mitten av 90-talet när alla var fulla av hopp och förundran, och internet var som att hitta en ny kontinent.
Christer Sturmark tar fram första svenska boken om internet och blir it-boomens galjonsfigur
Han är med och skriver den första svenska boken om internet. Efter en konkurs får han chansen att starta och bygga it-konsultbolaget Cell, ge råd till ministrar – innan han säljer alla aktier en månad innan toppen. Christer Sturmark är en samhällstillvänd it-pionjär.
Det börjar med en bok. Popmusikern Christer Sturmark hittar verket "Gödel, Escher, Bach: an Eternal Golden Braid" av Douglas Hofstadter, under en resa till London. Han sträckläste boken och blev frälst.
– Det är en bok som handlar om medvetandefilosofi, matematik, dataprogrammering, artificiell intelligens, musik och konst. Jag blev helt fascinerad och skrev till honom. Jag vill plugga sånt här, vad ska jag plugga? Han rekommenderade filosofi, datavetenskap, matematik. Och det gjorde jag.
Han läser en master i datavetenskap i Uppsala, med planen att forska inom AI, men hoppar av sista året för att bli entreprenör. Han har redan under studierna drygat ut studentkassan med att lära ut datorprogram, och nu så satsar han allt på sitt datautbildningsföretag Datamedia och börjar anställa. De ger ut böcker och har som mest 60 anställda.
Konkurs och nytt bolag
1994 ges boken Internet@Sverige ut, sannolikt den första i sitt slag på svenska. Året därpå går företaget i konkurs.
– Jag åkte till Gotland och sörjde, spelade gitarr och drack rödvin. Samtidigt växte en idé om vad jag skulle göra nu. Jag läste någon artikel om något jag tror hette Idea Lab, av Jeff Bezos. En affärskuvös där internetidéer skulle kunna få chans att växa. Och den idén ville jag göra i Sverige. Spray fanns redan, Icon fanns också. Det var mycket fokus på hemsidor. Jag förstod att e-handel skulle komma.
Konkursen blir starten på något nytt. Åren 1995-2000 sker den stora it-boomen och Christer Sturmark är en av galjonsfigurerna för den nya ekonomin. Det genom företagen Cell Network, en e-handelskonsultfirma, och Cell Ventures, affärskuvösen (som bland annat skapade Pricerunner). Gamle SAS-chefen Jan Carlzon är den som bidrar med riskkapital: fem miljoner kronor.
– Då kunde jag anställa det första teamet. Det var precis när bubblan började växa, så det fanns ju ett intresse för det här och vi växte snabbt och fick kunder. Det blev ett stort företag på kort tid.
Debattör i offentligheten
Parallellt med företagsbyggandet skriver han krönikor i Dagens Nyheter om det framväxande informationssamhället. Han blir också snart medlem i den andra IT-kommissionen, efter en förfrågan från Ines Uusmann (som han dagarna innan offentligt ifrågasatt).
Han är i IT-kommissionen med och tar fram satsningar på IT i skolan, och även den så kallade Hem-pc-reformen.
– I praktiken blev en dator hälften så dyr över en natt. Det gjorde Sverige till världens datortätaste land under många år.
– Jag ville påverka det offentliga samtalet i olika frågor. I den meningen var jag lite i två världar. Drivkraften var att forma informationssamhället och vara en röst i det. Tjäna pengar var ingen drivkraft. Entreprenörskraften var stark, men det har nog aldrig handlat om pengar.
Bubblan pumpas upp och spricker
Den nya ekonomin, kallas den. Och på affärstidningarnas omslag placeras företagsledare som Jonas Birgersson (Framfab), Johan Staël von Holstein (Icon), Ernst Malmsten och Kajsa Leander (Boo.com), Ola Ahlvarsson (Boxman) – och Christer Sturmark. När pendeln svänger är de hyllade entreprenörerna inte lika hyllade längre. Bubblan spricker och många småsparare förlorar stora summor på börsen.
– Vi värderades alldeles för högt förstås. Men jag kan inte minnas att jag tänkte något speciellt på det då. Jag är inte ekonom och inte duktig på hur man analyserar bolagsvärden utifrån nyckeltal. Det gick ju så fort, det hände den ena spektakulära saken efter den andra.
Själv säljer han sina aktier en månad innan kraschen, efter en dispyt med ledningen. Han åker då bland annat på "turnéer" som representant för it-nationen Sverige. Samtidigt funderar han på sin egen framtid.
– Jag kände att nu när jag har möjligheten vill jag återgå till mina ungdomsintressen. Vetenskap, filosofi och böcker.
Sedan dess har han bland annat varit ordförande i förbundet Humanisterna och driver i dag bokförlaget Fri Tanke, som startats ihop med Björn Ulvaeus.
Frans Lettenström arkiverade den svenska webben
Idén kläckte Frans Lettenström vid en fikarast på Kungliga biblioteket. Om man nu sparar ner alla trycksaker sedan 1600-talet, varför låter man då den svenska webben försvinna? Kollegorna hade inget bra svar, och det blev starten på pionjärprojektet Kulturarw3.
Efter att ha blivit doktor i partikelfysik fick han jobb som forskare i Cern i Schweiz. Det här var i slutet av 1980-talet och man kan lugnt säga att Frans var på rätt plats vid rätt tillfälle. Det var där och då som britten Tim Berners-Lee uppfann world wide web. Till en början trodde man bara att det skulle fungera som ett intranät, men systemet kunde bli bra mycket större än så.
Just att webben skapades i Cern var viktigt för systemets framtida popularitet, enligt Frans Lettenström.
– Allting som uppfinns på Cern är fritt från copyright, och det ledde till att webben kunde spridas med blixtens hastighet.
Fysikens verklighet var däremot lite väl långsam, där projekten planerades på 15-20 års sikt. Så Frans begärde tjänstledigt och utbildade sig istället till en av Sveriges första digitala bibliotekarier. Enbart sökanden med doktorsexamen togs emot.
– Jag hade sett webben växa fram och tänkte att det här behövs. Vi var tio stycken som gick utbildningen, men det var nog bara jag som gick färdigt. Vi lärde oss den mångtusenåriga traditionen hur man behandlar information och bygger upp bibliotek.
Från Luleå till KB
När han var färdigutbildad skickade han jobbansökningar till Sveriges alla bibliotekschefer. Han fick två erbjudanden, ett från Lund och ett från Luleå. Han valde Norrbotten och kom där att skriva ett stycke internethistoria genom att 1993 starta landets första bibliotekswebbserver. Han publicerade också Skandinaviens första forskningsrapportserie på webben. Ryktet spreds om vad som hände i Norrbotten. När en tjänst som it-samordnare för alla Sveriges forskningsbibliotek vid Kungliga biblioteket utlystes 1995 sökte Frans jobbet och fick det.
– De gav mig ett vitt papper där jag fick skriva ner min tjänstebeskrivning. Det var fantastiskt kul. Jag definierade att jag skulle ha internationella kontakter med internetorganisationer. Dessutom ingick i tjänsten att dela ut pengar till olika satsningar, bland annat för digitalisering. Jag under de här åren delade ut 40-45 miljoner kronor åt olika håll.
Så var det dags för den berömda fikarasten. Året var 1995 när Frans Lettenström föreslog en insamling av svenska webbsidor. Någon nationell förlaga fanns inte vid den tiden. Sverige skulle bli först.
– De första webbtidningarna var då redan förlorade. Det var så absurt att man inte tog vara på det. Jag föreslog att man skulle ladda ner den svenska webben och få in allt som gått förlorat. Och jag hade sån tur att jag fick med mig ledningen på KB. Papper och webb är ju samma innehåll, varför ska det ena bevaras och inte det andra?
Kulturarw3 kommer till
Projektet fick namnet Kulturarw³ (där trean symboliserar tre w). Även om ingen annan stat börjat samla in hemsidor fanns det ett liknande projekt i Kalifornien: Internet archive. Det hade startats av it-miljonären Brewster Kahle. Det första Frans Lettenström och kollegorna gjorde var att boka en resa till San Fransisco.
– Han ville bjuda på lunch, men vi blev lite chockade när han ville bjuda oss på McDonald's.
Förhoppningen var att få Brewster Kahle att dela med sig av sin insamlingsrobot.
– Men han ville inte det. Så vi fick tänka om och anställa en programmerare istället.
Efter några provsparningar (där man bland annat samlade alla hemsidor från Centralamerika) började projektet på allvar 1997. Sedan dess skannas Sveriges alla hemsidor av två gånger årligen och sparas för eftervärlden. I Danmark började man först att välja ut hemsidor som skulle sparas via en kvalitetskommission. I Sverige tog man allt, nämligen alla .se-hemsidor, alla hemsidor på andra domäner som var registrerade på svenska adresser, samt alla hemsidor under .nu.
Frans Lettenström förklarar varför:
– Det är omöjligt att veta vad man kommer att tycka är intressant om 100 år. Jag tänker ofta vad som hände på KB på 1800-talet. Dagligen fick man in alla affischer, tidtabeller och tryckt material som man sätter upp på väggen. Då var det en nyanställd bibliotekarie som inte tyckte att man skulle spara så mycket skräp. Han började göra en kvalitetskontroll istället och slängde sånt som han inte tyckte höll måttet. Så det blev ett hål i samlingen. Och han slängde bort sånt som forskare i dag är intresserad av. Skoreklam, diligenstidtabeller ...
– Forskare i framtiden kommer att vara intresserade av hela samhällsutvecklingen parallellt. Hade man valt hade man valt museisidor och universitetssidor. Det är också sånt som är kvar i pappersvärlden, så sånt hade man nog varit mindre intresserad av. KB ska också spara hela Sveriges produktion av "skräp".
Arkivet inte utlagt
Målsättningen vid lanseringen var att sajterna efter några års karantän skulle komma allmänheten till del. "Skräckscenariot är att vi inte får göra arkivet tillgängligt öve nätet", sa Frans i en DN-intervju från 1996. Faktum är att hemsidorna när detta skrivs bara går att se via särskilda terminaler på KB, men snart får de inte ens visas på det sättet, på grund av nya EU-regler.
– Nämns någon på hemsidorna måste denne ge sitt godkännande om andra ska få titta på det.
Men en dag kommer arkivet att bli offentligt trots allt.
– Vi får vänta till alla personer som nämns på hemsidorna har dött, sen sätter vi på en väckarklocka på 70 år. Då kan vi lägga ut det igen.
Frans Lettenström lämnade Kungliga biblioteket 1999. Kulturarw3 har sedan i många år drivits av internetpionjären Allan Arvidson, som ensam drivit insamlingen fram till för för några år sedan.
"Det finns en röd tråd"
Intervjun med Internetmuseum behandlar även hur e-plikten fungerar, vad ett omgjort Kulturarw3 skulle spara ner i dag, varför arkivet var olagligt till en början, och även en hel del om öppen vetenskap, som Frans Lettenström ägnat sin tid åt under senare år. När han blir ombedd att sammanfatta sin karriär svarar han:
– Det finns nog en röd tråd i att jag är väldigt intresserad av kunskap och att kunskap ska finnas tillgänglig för mänskligheten. Samhället producerar så mycket kunskap som många inte har del av ännu. Jag tycker att det är viktigt att den finns tillgänglig, i Sverige och framförallt i tredje världen.
Patrik "Paf" Fältström – en internetagent i folkets tjänst
Efter att ha infört Å, Ä, Ö i e-post, dragit igång Swipnet och försett svenska tidningar med mejlade valresultat har Patrik "Paf" Fältström levt ett kringresande liv – som problemlösare. USA:s, Sveriges och Estlands regeringar tillhör dem som tagit hjälp av matematikern med manen. Internetmuseum har träffat honom.
Han har kallats för Sveriges inofficiella IT-minister. Patrik Fältström har agerat bollplank åt tre svenska regeringar. Men det började med den amerikanska:
– När man skulle lösa upp monopolet på com-domäner blev jag inblandad i de diskussionerna, och jag blev del i en grupp som hittade på det som är register/registrar-uppdelningen. Det ledde till skapandet av Icann.
Karriären började annars med en vag tanke. Efter gymnasiet visste han inte riktigt vad han skulle ägna yrkeslivet åt. Han kom att studera matematik vid SU och KTH, lärdomar som snabbt kom till användning av flottan. Efter två års studier blev han inkallad för att bygga ett system för minröjning. Under tiden kom han att förstå vilka problem som försvaret hade i sin kommunikation.
– I samband med det blev det en del nätverksarbete. Då kom jag in på kommunikation. Den gamla tidens kommunikation som man använde på fartygen var som från stenåldern. I praktiken hade man ett sätt att kommunicera för varje applikation. Miljoner radiosystem, det var jättejobbigt att hålla reda på.
Får jobb på KTH
När han vände tillbaka till KTH fick han jobb på systemgruppen, som i praktiken var gruppen som drev hela Sveriges internet. Där fick han tidigt arbeta med DNS-system.
– Redan när jag började läsa 1984 använde jag elektronisk post. Men första gången man använde internet var 1986. Det var lite speciellt. För att vara riktigt ärligt förstod vi inte konsekvenserna som internet skulle få. Men på andra sidan hade jag drivkraften att med hjälp av internet och IP-protokollet får en abstraktionsnivå som man kan implementera ovanpå det. Det hade jag sett i arbetet i flottan att vi kunde ersätta alla kommunikationsmetoderna med IP-protokollet. Det extra lagret var min drivkraft från början. Jag såg att det skulle vara en möjlighet för innovation.
– Det var en helt annan värld. Vi hade inte multipla telefonoperatörer ens. Jag såg att den här tekniken skulle möjliggöra att flytta över distribution av digital information.
Under åren på Tekniska högskolan är han även med och startar Swipnet, Sveriges första kommersiella internetoperatör. Han blir också den som ser till att de svenska tecknen Å, Ä och Ö fick plats i e-post. KTH-förslaget var dock inte helt perfekt:
- Vi hade problem med att vi inte hade Å, Ä och Ö. Det var ett himla trassel. Därmed blev det problem att skicka e-post med svenska tecken. Vi började engagera oss i IETF och skrev ett förslag. Som tur var gick det inte igenom på det sättet, utan det blev MIME. Kodningen vi ser ser i dag är ändå den som jag och några andra hade då. Samma tänkande användes senare i slutet av 90-talet för DNS.
1994 bidrar han till att valresultatet skickas ut via e-post till landets tidningar. Det innebär att mediahusen måste skaffa e-postadresser – och några passar även på att skaffa en första hemsida:
– Tele 2 bestämde sig för att testa detta, men de behövde hjälp med folk, då var jag en av dem som hjälpte till att bygga systemet. Jag tror att det var en av de stora grejer som hände i Sverige som hade med internetutbyggnaden att göra. Kunde man inte ta emot e-post fick man inte valresultatet på valnatten. Nu var alla tvungna att skaffa mejlkonton. Det var en fantastiskt bra idé att sprida internet på. Tidningarna kom då på att de också kunde presentera valresultatet via webben.
Blir en internetagent
Här börjar nästa steg i Patrik Fälströms yrkesliv – det kringresande med idoga flygresor och internationella uppdrag. Han lämnar KTH och tar jobb på Rubble i Montreal. Det leder vidare till betydande positioner inom de internationella internetorganisationerna IETF, Internet Society, IESG och Icann. Cisco och Netnod är andra uppdragsgivare. Liksom alltså den amerikanska regeringen.
Under åren har Patrik Fältström samlat på sig en rad erbjudanden som han tackat nej till. Webbens fader Tim Berners-Lee frågar honom om han vill skapa en webbläsare för Mac, Skypegrundaren Niklas Zennström vill ha honom med i sitt team, och så nobbade han Microsoft 1996.
– Jag har valt en annan väg, och har kunnat engagera mig mycket i policyarbetet. Från det att jag lämnade KTH så har jag haft väldigt bra arbetsgivare och chefer som låtit mig arbeta med de här frågorna.
Tsunami och överbelastningsattack
Han har kommit att arbeta för bland annat Sveriges regeringar, som it-expert och rådgivare. Deltagit i IT-kommissioner och Digitaliseringsråd. Helt enkelt varit den man vänder sig till när man behöver hjälp.
– Det kan vara alltifrån frågor till riksdagen som de vill ha synpunkter på. De kan ha frågat "Hur skulle du svara om du var minister?" Eller att jag fått reagera på aktuella frågor där de explicit vill att jag läser något som är ute på remiss.
I samband med tsunamikatastrofen ringdes han in för att UD i Thailand. Och 2007 fick han rycka in när Estland drabbades av en överbelastningsattack (ett arbete han fick medalj för några år senare). Lite James Bond-vibbar är det trots allt över "Paf".
– Man kan säga att jag har haft turen sedan mitten av 80-talet att fått arbeta med duktiga människor som byggt upp internet. Redan sedan dess har målet för mig varit att dels bygga ett robust och stabilt internetaccess. Och dessutom var det så att andra tekniker inte ville prata och förklara, så de puffade fram mig. Då hamnade det på min lott att göra detta.
Samma principer gäller
Bland annat har han varit extrem motståndare till DAB-radion. Även utvecklingen med API:er och inlåsta system är han kritisk till. Orsaken är att de bryter mot en viktig princip, samma som han kom att bli förälskad i på 1980-talet:
– Drivkraften är samma som från början. Jag tror att en blank öppen internetaccess ska vara som allmänhetens åkning på en skridskobana. Jag ger mig inte!
Så vad hade man kunnat förvänta sig av Patrik Fältström om han faktiskt skulle bli IT-minister?
– Jag skulle fokusera mycket mer på de saker som regeringen i dag 2016 har glömt. Att internetaccessen blir så bra att privat och offentlig sektor kan bygga de tjänster som behövs. För hälsa, för att bo kvar, för att vårdas hemma. I min synvinkel är vi inte där.
Fredrik Marcus – vaktmästaren som blev webbveteran
Han gick egentligen inte på Beckmans, men kom in ändå. Fredrik Marcus sökte tjänsten som vaktmästare – och gjorde succé när han fick delta på elevernas slututställning. Resten är internethistoria. Vi har träffat webbdesignern Fredrik Marcus (möjligen den äldsta webbdesignern i världen, i alla fall enligt honom själv) för en intervju till Internetmuseum, för ett samtal om både dåtid och framtid.
Designskolan Beckmans har bara ställt ut ett verk skapat av en vaktmästare: den elektroniska barnboken McZoo. Fredrik Marcus går egentligen inte på skolan, men kan via omvägen som vaktmästare ändå få delta i slututställningen. Skapelsen blir en hit, och snart har han fått jobb på WM-data.
Året är 1995 och webben är ny. Fredrik Marcus har erfarenhet av internet och får därför göra ASG:s hemsida, med grå bakgrund och många bilder. Så fortsätter det. I 20 års tid utformar han gränssnitt för webbanvändare, genom Spray, Houdini, Futurniture, egenföretagare och nu på Creuna (tidigare Razorfish).
I intervjun här ovanför berättar han om sin hissresa med Steve Jobs, om dagen då börsen kollapsade i New York och om sina tankar om internets framtid. Han pratar också om teleportering, och sina teorier om hur detta bör fungera. Mycket nöje!
Annica Tiger lär svenskarna att bygga egna hemsidor
Med nybörjaren i fokus drev Annica Tiger Sveriges största HTML-guide under 1990-talet. Genom den lärde sig många svenskar att bygga egna webbplatser och många gick också vidare till att göra det professionellt. Här kan du läsa en krönika Annika Tiger skrev för Internetmuseum 2015.
Med nybörjaren i fokus drev Annica Tiger Sveriges största HTML-guide under 1990-talet. Genom den lärde sig många svenskar att bygga egna webbplatser och många gick också vidare till att göra det professionellt. Här kan du läsa en krönika Annika Tiger skrev för Internetmuseum 2015.
25 augusti 1996 lanserar Annica Tiger sin HTML-guide på adressen atiger.pp.se (pp står för privatperson). Snabbt blir den ett nav i den växande svenska internetvärlden.
Annica har vid tiden bara haft en dator i drygt ett år, men avancerat snabbt och börjat utforska internet. Snart vill hon skapa en egen hemsida, men hittar ingen bra information. Den första sajten handlar därför om just detta – hur en hemsida blir till.
Många privatpersoner använder hennes programmeringstips för att själva ta klivet ut på nätet. På sajten lär Annica bland annat ut hur HTML, Java, CGI och Frames fungerar; och förstås hur man lägger till en egen räknare på sin sajt.
Annica är nyskapande även när det gäller hur nätet kan användas. Redan 1997 blir hon en av Sveriges första bloggare, ett begrepp som då är okänt. Skrivandet leder vidare till sajten ”Dagbok på nätet”, som är öppen för vem som helst.
2005 skriver Internetworld om Annica Tiger att "hon är det närmaste vi kommer en svensk nätlegend”, efter att hennes blogg utsetts till Sveriges sjunde bästa.
Annica Tiger avlider 2016.
Annica Tigers krönika för Internetmuseum
Skrivet av: Annica Tiger
Jag skaffade min första dator 1994. Den var ganska begränsad, och hade floppydisk, men den väckte snabbt mitt intresse. Snart hade jag bytt upp mig till en PC med 5 MB Ram-minne.
Med den kunde jag surfa på nätet.
Problemet var att det inte fanns så många hemsidor att surfa till. Torget och Aftonbladet var dem jag besökte mest. Då började jag fundera kring hur man gjorde egna hemsidor. Vid den tiden fanns inte så många enkla guider på svenska, så jag bestämde att jag skulle göra en egen under tiden jag lärde mig själv.
Adressen blev atiger.pp.se (på den tiden var en pp-adress det enda man kunde regga som privat person, .se-adresser var begränsat till företag men det släpptes ju sedan). Sajten Annica Tigers HTML-guide fick snabbt många besökare. Jag var inte ensam med en guide på svenska, men de andra som fanns var svårbegripliga för noviser. Jag ville hitta ett sätt att tipsa om HTML så att nybörjare förstod.
Webbdesign var egentligen överkurs för mina besökare. Själva utformningen styrdes då mest med tabeller och frames, och indirekt via kodningen. Det här var ju långt innan CSS kom.
För att ge liv åt sidorna var det animerade giffar som var den stora grejen. Även bakgrundsmusik var populärt, med midi-ljud. Men vad som var snyggt och inte låg förstås i betraktarens ögon.
Vanligt folk i fokus
Jag ville verkligen att vem som helst skulle kunna använda guiden för att göra en hemsida. Och det blev en hel del att göra. Folk mejlade frågor och jag lärde mig mer och mer HTML samtidigt som jag löste andras problem. Det tog förstås mycket tid i anspråk, men jag hade samtidigt väldigt roligt.
Så här kunde ett mejl se ut, från 1997, som fick mig att fortsätta hjälpa till:
"Tack för all hjälp!!! Jag är en kille i Varberg som sitter och lär mig HTML och litejava...... och dina tips kom väl till hands. Helt otroligt hur mycket du kan och vet........*impad* /Conny"
När det var som mest satt jag tre till fyra timmar varje dag med sajten. Något som i efterhand är svårt att förstå, men jag tyckte helt enkelt att det var kul och givande. Samtidigt kom jag kontakt med så många människor genom hemsidan.
Nätets mörka sida
Tyvärr fanns det redan då en mörk sida på nätet. Jag fick ta emot hat och hot via mejlen. Jag undrar om det berodde på att jag var tjej och aktiv på nätet, och att det provocerade vissa killar. Hatet gjorde att jag tappade intresset och slutade vara aktiv på nätet. 2004 slutade jag göra hemsidor.
HTML-guiden finns kvar på nätet som ett minne. Jag har funderat på att ta bort den, men har blivit övertygad av andra att den ska finnas kvar som ett dokument över hur hemsidebyggandet såg ut 1996-2001.
I dag ser det väldigt annorlunda ut. Man kan ju roa sig att jämföra Aftonbladet i dag med hur sajten såg ut 1996, för att förstå att det gått några år sedan folk sökte sig till min HTML-skola för att bygga sina första hemsidor.
Ines Uusmann förde ut datorerna till folket – men sa aldrig att internet är en fluga
Hon är ministern som ordnade datorer till miljoner. Därmed banade Ines Uusmann, S, väg för det nya svenska it-undret.
– Jag jämför med det svenska musikundret. Det var en stor del en följd av musikskolorna. Där kom bredden ifrån. Och lite så var det här också.
1996 tar kommunikationsministern Ines Uusmann, S, över ansvaret för it-frågorna i regeringen och blir i samma veva ordförande för It-kommissionen. Tidigare har insatserna riktat in sig främst på forskning och spetsutveckling. Nytt fokus blir att få ut tekniken till vanligt folk, till elever och lärare i skolan (via KK-stiftelsen) och till äldre (Seniornet).
Frågorna som kommissionen ska ägna sig åt blir främst tre:
1. Hur användningen av informationsteknik kan bidra till att öka tillväxt och sysselsättning
2. Hur tillgängligheten till it kan öka, oberoende av bostadsort, kön, utbildning och ålder
3. Hur scenariot för framtiden kan se ut, vilka it-användningens konsekvenser blir och vilka strategiska beslut som bör fattas.
– It är ett tillväxtmedel som kan påverka arbetslösheten. Ska Sverige och Europa hävda sig i framtiden måste vi ligga i täten när det gäller informationstekniken, förklarar Ines Uusmann i en intervju med DN 1996.
I efterhand förklarar hon:
– Vi var väldigt angelägna att vara lite modiga. Jag måste kunna lägga fram förslag jag tycker är bra så får andra säga "det går inte". Men det gjorde ju det.
Hem-pc-reformen
Den kanske största satsning som görs på it-frågor under denna tid är den så kallade hem-pc-reformen. Idén väcks i It-kommissionen om att hitta en lösning för att få ut datorer i vanliga folks hem. Ihop med TCO och LO får anställda möjlighet att skattefritt låna eller hyra en pc för hemmabruk. Intresset är stort.
Ines Uusmann är den som övertygar finansdepartementet om satsningen.
– Det var det här med att ge avdragsmöjligheten, så man var med och satsade själv som vanlig medborgare. Jag fick försöka förklara det. Och vid den tiden började man satsa lite på framtidsfrågor, och då var det här en bra grej. Det gick lättare att kämpa för detta än för underhållet till järnvägen. Det var en framtidsfråga. Vi hade lyckats skapa den bilden.
När reformen analyseras 2002 visar det sig att att 850 000 persondatorer har levererats mellan januari 1998 och slutet av 2001, tack vare reformen (den kommer att avslutas 2006 med regeringen Reinfeldt). 71 procent av alla svenskar som tar del av reformen upplever att de fått ökad digital kompetens av att ha en dator hemma.
Ines Uusmann tror att den kommit att få stor effekt på Sveriges utveckling som it-nation. Inte minst under decennierna som följt.
– Jag tror att hem-pc-reformen betytt väldigt mycket för den breda lagren av Sveriges befolkning som inte har någon akademisk utbildning. Många som var unga då säger till mig att det var så de fick sin första dator.
– Jag jämför it-undret med det svenska musikundret. Det var en stor del en följd av musikskolorna. Där kom bredden ifrån. Och lite så var det här också. Det samhället kunde bidra med, som var en viktig grund, var just såna här satsningar.
Gates fråga om internetkaféer
En som får förstå tankegångarna är Microsoftgrundaren Bill Gates som besöker Sverige och har möte med S-ministrarna Ines Uusmann och Leif Pagrotsky. Efter att ha sett sig omkring i Stockholm ställer han frågan varför staden saknar internetkaféer och får då till svar från kommunikationsministern:
– "Nej, vi har pc hemma och var och en av familjerna istället". Det hade han inte tänkt på. Det kändes bra!
En annan fråga som diskuteras mycket var bredbandet och att kunna dra ut det även i glesbyggd.
– Vi insåg att marknaden inte skulle göra den satsningen. Jag såg satsningen på bredband som lika viktig som satsningen på järnväg var i slutet av 1800-talet. Men det gick inte att komma längre då, och vi har fortfarande inte klarat av det, konstaterar Ines Uusmann.
– Jag skulle vilja ha en nollvision för bredbandstomhet.
Bland andra uppdrag märks ordförandeskapet i 2000-delegationen, som verkar för att millenniumbuggen inte ska märkas när det nya årtusendet inleds. Hon är även med och beslutar om att låta .se-domänen övergå från Björn Eriksens privata ägo till det som i dag är Internetstiftelsen. Någon diskussion om att förstatliga hanteringen minns hon inte, och hon anser än i dag att stiftelseformen tjänat internet väl.
Det planlösa surfandet var en fluga
Och så var det det där med flugan. Ett av internethistoriens mest bevingade citat kommer från en artikel i Svenska Dagbladet. Rubriken lyder: "Internet är en fluga". En mening som Ines Uusmann kommit att förknippas med i decennier. Men säger hon verkligen så i intervjun?
– Nej, jag sa det inte så, men jag förstår att det blev så.
Dessa ord placeras likväl i rubriken av redigeraren och får sedan ett eget liv. Vad Ines verkligen menar är att det planlösa surfandet kommer att upphöra (ett förfarande som var vanligt vid tiden).
Hon berättar hur reportern ställde frågan.
– "Det kanske bara blir en fluga?" se de. Jag sa, ja, det kanske går över, jag tror ändå att det kommer att bli mer uppstramat och att man inte bara sitter och leker. Att det inte kommer vara toys for boys.
– Och så kommer rubriken... det här lägger sig tänkte jag. Men det gjorde det inte!
Brita Zilg och Marie Birde startar pionjärtidningen Darling
De vill starta en tidning, men orkar inte vänta på ett förlag. Så Brita Zilg, Marie Birde och deras medarbetare väljer internet som arena. Tidningen Darling är banbrytande på den svenska webben och blir snart en del av IT-boomen genom Spray.
Veckorevyn och Frida för tjejer. Slitz och Café för killar. Magasinens makt om de svenska tonåringarnas åsikter och ideal är stor under 1990-talet. Så gott som alla läser dem men alla känner inte att de passar in i mallen.
– De spelade en jättestor roll, det var där man lärde sig om världen, om att bli vuxen, om hur man skulle förhålla sig till killar, vilka kläder man ska ha på sig. Jag tyckte att det var så himla tråkigt. Jag tittade mycket utomlands, mot Storbritannien mot tidningar som Face och i-D. Jag förstod inte varför det i Sverige inte fanns några unisextidningar som skrev om roliga saker, säger Brita Zilg.
Under det tidiga 1990-talet är hon grafisk designer och vill starta en tidning som handlar om sånt hon själv är intresserad av, och sätter ihop en dummy under sitt år på Berghs. Det ska bli en papperstidning, är tanken, men när hon får jobb på webbyrån Spray 1995 inser hon att det kanske finns ett snabbare sätt. Den unga redaktionen som bildas överlämnar text och bild på disketter och ger dem till Brita Zilg som på fritiden sammanställer allt till en tidning – på nätet.
Vid tiden vet ingen hur ett magasin på internet ska se ut. Brita både kodar och layoutar. Men hur skapa en webbtidning i en tid när ingen vet hur en webbtidning ser ut?
– Jag ville skapa som ett tidningsomslag. Det är ju omslaget som säljer. Och det ville jag ha även på nätet. Formgivningen var baserad på en stor bild och puffar för olika saker som blir länkar. Även i artiklarna jobbade jag med samma element som i en papperstidning: brödtext, rubrik, mellanrubrik. Man måste lura läsaren att läsa texten, det är ju det all grafisk formgivning går ut på.
Drrling.se blir adressen (Darling.se anses upptaget av PRV, så domännamnet blir istället en blinkning till riotgrrl-rörelsen). Redaktionen skickar ett pressmeddelande som faxas och mejlas i december 1996 och framgången är direkt. Dagens Nyheter hyllar i en artikel tidningen för dess feministiska budskap. Något liknande har heller inte skådats på den svenska webben: en kvalitetsproduktion enbart för läsare vid skärm. Av tjejer. För tjejer.
Samtidigt har redaktionen enbart skrivit om sånt de själva varit intresserade av: som att beskriva hur ett kärnkraftverk fungerar eller att gå på Ikea med rockbandet Backyard Babies.
– Vi visste ju inte att vi var feminister. Vi ville bara nå ut till folk som var som vi, som sökte vår flock på något sätt. Vi började skumma Nina Björks "Under det rosa täcket", läste Bang och kollade upp Grupp 8, för vi visste inte så mycket om det. Men vi var ju kanske feminister, för vi ville ju förändra bilden av vad tjejer är, kan och vill, säger Marie Birde, som blir tidningens chefredaktör.
Spray som arbetsplats
Webbyrån Spray har hela tiden stått för serverutrymme till webbtidningen, och när ledningen bestämmer sig för att satsa på att bygga ett mediehus blir Darling naturligt att föra in i detta (jämsides satsningar som Rival, Missil, Fotbollsmagasinet, Edge, Sylvester, Sylvia och Spraydate). Brita och Marie, som tidigare jobbat med tidningen på fritiden blir nu avlönade för att arbeta med den inne i Sprays lokaler på Riddargatan i Stockholm.
Tidningen blir då även förverkligad på papper, men behåller sina nummer på webben, som kommer varje månad. Designen fortsätter att vara banbrytande (se till exempel ASCII-art-numret).
– Vi var på det klara med att vi fortsätter att göra webbtidningen som förut och papperstidningen gör vi vid sidan om. Snarare att det skulle kunna bli komplement. Gör vi det torra numret på webben så blir det det våta numret på papperet. Men det var alltid unikt material. Det fanns ingen statuskillnad, även om det kanske blev lite mer lekfullt i webbversionen. Det gick inte att komma ifrån efter ett tag att vi hade annonsörer i papperstidningen och behövde sälja en viss upplaga. Men på webben gick det lättare att göra skruvade grejer som Javascriptnumret eller Finlandsbåtnumret, säger Brita Zilg.
Marie Birde skriver en dagbok under täcknamn, vilket blir ett mycket tidigt exempel på bloggande. Kanske rentav den första i Sverige. Drrling.se jobbar också med interaktivitet i form av en frågespalt som uppdateras löpande.
– Vi tänkte nog att internettidningen skulle vara mer digital och leka mer med tekniken. Vi var inte så analyserande. Vi gjorde ju bara, för att vi kunde. Att vi skulle vara med och bygga upp webben slog oss aldrig, säger hon.
1998 kommer papperstidningen varannan månad med en upplaga på 26 000 medan www.drrling.se är en månadstidning med 45 000 unika besök i månaden.
IT-bubblan spricker
Mot slutet av 1990-talet pumpas den så kallade IT-bubblan upp. Aktiekurserna stiger och den mer lekfulla stämningen på kontoret byts ut mot en striktare atmosfär. De flesta anställda i Spray har aktier i bolaget, men få tänker på att sälja när kursen plötsligt faller. Men Brita Zilg säljer av en bit ändå, och lägger pengarna i en bostadsrätt.
– Jag var så pass tidig anställd att jag fick köpa aktier till ett lågt pris, som hade blivit värda en massa miljoner. Jag kände när det började gunga att jag skulle sälja, men jag sålde bara en fjärdedel och fick någon miljon. Alla mina kompisar som också hade aktier sa "du kan inte sälja nu när kursen gått ner". De flesta sålde inte. Kraschen gick inte från en dag till en annan, det var en tidsperiod när allt bara gick sämre och sämre.
Spray har däremot nästan aldrig några åsikter på innehållet i tidningen. Inte heller diskuterades hur Darling gick ekonomiskt. Redaktionen kan hela tiden fokusera på att göra nya nummer.
– Jag tror inte att någon av tidningarna bar sig ekonomiskt. Alla it-företag var vid den här tiden besatta av att göra en portal att fylla med innehåll. Så det här var deras sätt att hitta läsare. Det fanns obegränsade möjligheter, säger Marie Birde.
Darling får ett "vanligt förlag"
2001 överförs Darling till det traditionella tidningsförlaget Egmont. Brita Zilg har då lämnat tidningen (och kommer senare att plugga till läkare). Marie Birde fortsätter som chefredaktör men tidningen läggs ned efter något år. Kanske är det inte längre lika radikalt med en tidning som riktar sig mot tjejer utan att fokusera på smink och mode.
Så vad är tidningen Darling i dag?
– Jag skulle säga att det är många av youtubestjärnorna och alla influencers. De har egna röster och egna plattformar och egna idéer. En är Clara Henry. Jag vill tro och hoppas att vi byggde en grund som är helt självklar nu, säger Marie Birde.
Östen Frånberg hejdade "internetverket" och skapade Internetstiftelsen
1996 har staten ett gyllene läge att skapa "internetverket". Men istället förblir nätet privat, genom Internetstiftelsen och Netnod. Internetmuseum har träffat Östen Frånberg, som haft ett finger med överallt i det stora spelet om internet i Sverige.
Och inte nog med det – som 75-åring leder han utvecklingen för sakernas internet.
1977 står Östen Frånberg inför ett val som kommer att få stor betydelse för internet i Sverige. Men vid tiden är det inte självklart.
Han är 35 år gammal, har studerat artificiell intelligens på Boston University, men ska nu flytta hem med fru och tre barn. Han väljer mellan tre jobb: som matematiklärare på Linköpings universitet, som IT-konsult, eller att använda AI-kunskaperna för telefonväxlar på Ericsson i Stockholm.
– Det var ett svårt beslut rent yrkesmässigt, för helst hade jag nog fortsatt studera. Men ekonomiskt och andra skäl gjorde att jag valde Ericsson. Jag hade ett hus i Järfälla på den tiden.
Beslutet kommer att få konsekvenser för internet i Sverige. Som Ericsson-chef blir Östen Frånberg ansvarig för TCP/IP på företaget. Tekniken ses som en angelägenhet för dataavdelningen och har inte med telefoner att göra. Och under andra halvan av 1980-talet används det framförallt för internkommunikation. Men är också en naturlig koppling externt, bland annat för mejl. Östen är med och köper in Ciscoroutrar och skapar ett av de första internetnäten som Ericsson skaffar.
Vid den tiden tvingas företaget "åka snålskjuts" på KTH, som är navet för det svenska internet. Det håller inte i längden.
Vanligt folk kan börja surfa
I slutet av 1980-talet samlas ett antal privata internetanvändare för ett möte. Gruppen kallar sig Basnät 90. Bland annat deltar SICS, Ericsson i form av Östen Frånberg, Staffan Hagnell och Torbjörn Carlsson deltar, liksom Peter Löthberg.
– Vi säger att om industrin ska använda internet mer än i dag måste man bygga att privat internet-nät. Det går ganska fort. På tre månader gör vi en specifikation på hur ett kommersiellt internetnät ska se ut. Peter Löthberg är drivande, han tar specifikationen och kontaktar Telia. Han vår ett nej från dem. Då går han till Tele 2. Det var så som Swipnet startade 1990-1991.
Redan på tiden i Boston hade Östen Frånberg kommit i kontakt med Arpanet och paketförmedling. Han hade också tidig kontakt med Björn Eriksen som länge styrde Sveriges domännamn. Samtidigt är han ingen toppchef på Ericsson. Så varför är det han som representerar Ericsson här?
– De såg det som en datafråga.
Kopplingen mellan internet och telefonen är glasklar i dag? Men hur var det då?
– På den tiden var det dataavdelningen som skötte frågan. Hur man tog in och skickade e-post till medarbetare på Ericsson. Det var inget konstigt för Ericssons ledning att dataavdelningen skötte sitt jobb.
Såg du den kopplingen?
– Jag såg att det fanns en effektivitet i TCP/IP. Webben fanns ju inte på den tiden. Från början var internet bara en transportmekanism.
ISOC-SE bildas – och IIS
1992 träffar Östen Frånberg mannen som kallats för "internets fader": Vint Cerf. Nästa gång de träffas, 1996, ställer Vint frågan om inte Sverige borde ha en lokalavdelning av Internet Society. Sagt och gjort – Östen är med och startar ISOC-SE, där han blir ordförande på ideell basis. I samma veva diskuteras hur Sveriges internet ska organiseras. Björn Eriksen har fram till nu skött all domänhantering på egen hand – sammanlagt 50 000 stycken! Nu är det dags att skapa en mer robust lösning. Som en myndighet? Eller en stiftelse?
Östen Frånberg är med i den statliga utredningen om internet i Sverige. De föreslår det som blir Internetstiftelsen (som redan startats av ISOC-SE) och Netnod. Men varför blir nätet aldrig statligt? Varför inget "internetverk"?
– Det var så här att internetutredningen skulle ta reda på hur internet såg ut och fungerade i Sverige. Den tittade på vad som redan fanns. De gjorde en kartläggning av läget och tryckte en tjock rapport. Den gick från myndigheten som var statskontoret till näringsdepartementet, och de skickade ut den på remiss. Vi åkte runt, jag var en del i utredningen, och berättade om vad det betydde, säger Östen Frånberg och fortsätter:
– Men efter något halvår började det komma synpunkter på att .se är Sverige och riksklenoder. Hur kommer det sig att en privat stiftelse äger .se? Det borde vara näringsdepartementet. Då förklarade vi att det är något som Icann delegerat till Björn Eriksen. Det är en helt privat fråga. Det är en telefonkatalog, och det finns många privata telefonkataloger. Men alla tyckte inte det.
Internetstiftelsen med Östen Frånberg som ordförande, fick då en breddad styrelse med Konsumentverket, LO och Bankföreningen och ett antal andra organisationer.
Hade Internetmuseum (som drivs av Internetstiftelsen) funnits om internet vore statligt?
– Jag tror inte det. Överskottet som kommer från domännamnsanvändningen ska användas för att främja internets utveckling. Jag och sex andra personer skrev på den urkunden. Och den styr vad Internetstiftelsen ska göra. Vi ville inte att pengarna bara skulle användas för drift, för att göra saker som Internetdagarna, Internetmuseum, hjälpen i skolan och allt det andra.
Fortsätter som internetmakthavare
I slutet av 1990-talet blir Östen Frånberg en internettungviktare. Bland annat på Kungliga Vetenskapsakademin, och som deltagare i ISOC:s internationella styrelse. 2006 lämnar han ordförandeposten i Internetstiftelsen. Men det innebär inte slutet för hans internetkarriär. När intervjun med Internetmuseum görs år 2016 är Östen Frånberg, nu 75 år gammal, drivande i utvecklingen av Internet of Things i Sverige, ett uppdrag som kräver mycket resande med kolleger över världen.
– Det som jag är förtjust i är att kunna se utvecklingen. Det är det nya. Det innovativa. Det är intressant för mig. Hur kan man ta det som finns och kombinera med andra idéer och få något nytt? Internet of Things är just det. Koppla robotar, till gräsklippare och lite AI. Och det är precis det som företag som Husqvarna gör. Sånt är fascinerande.
– Med AI kommer man att kunna lösa många av de rutinjobb som finns i dag. Däremot tror jag att människorna kommer att fortsätta vara dem som är innovativa. Det löser man inte med AI.
Mattias Hansson – chefredaktören som fyller Torget med folk
Efter att ha fått en "nära-internet-upplevelse" under tidigt 90-tal blir Mattias Hansson digital evangelist. Som chefredaktör för Z M@gazine vill han skapa en svensk Wired, i en era då minicall ses som något nytt.
Mattias Hansson arbetar som rekordung chefredaktör på Nöjesguiden när Jan Stenbeck ger honom ett "Stenbeckserbjudande": dubbla lönen, en bil och fria händer att utveckla tidningen Z. Snart heter den Z M@gazine, efter att Mattias Hansson inspirerats av den amerikanska tekniktidningen Wired. Nu ska den tidigare politiska satirtidningen handla helt och hållet om den digitala revolutionen.
– Stenbeck tyckte att det var en bra idé för att det ansågs vrickat. Han gillade vrickade idéer. Det tror jag var den huvudsakliga idén till att han sa ja. Han gillade också logiken i att han var tidig med tekniska landvinningar. Han såg också detta och förstod att det var en bra grej.
Jan Stenbeck har några år tidigare startat den första svenska internetoperatören: Swipnet.
– Jag gör tidningen till en svensk Wired, helt enkelt. Vi lånade från deras sätt att se på tiden, framtiden och universum, skulle jag säga. Man kunde ta sig friheten. Eftersom man pratade om sånt ingen visste något om. Vi kämpade hårt för att hitta folk som var involverade eller intresserade av den digitala revolutionen. Till första numret hittade vi en nunna på Österlen som hade epost 1994.
Redaktionen skriver böcker om hur man använder internet och gör tv-program med samma inriktning (där studenter får tävla i att söka efter information på nätet). Fast egentligen är uppdraget ganska enkelt.
– Folk ville mest ha coola webbadresser. Men jag drevs av det här. Jag ville frälsa. Vi kämpade hårt för att sprida internet.
Torget vinner dragkampen
När Z M@gazine plötsligt läggs ner – vilket Stenbeck meddelar i en radiointervju med Ekot – får Mattias Hansson flera jobberbjudanden. Ett från Telia, som ska starta Passagen. Ett från Posten, som ska starta Torget. Han väljer det senare alternativet, tillsammans med sin kollega från Z M@gazine, Erik Hörnfeldt. Mattias blir chefredaktör och ska skapa innehållet på den nya digitala mötesplatsen, vars syfte är att få folk att börja e-handla och skicka fler paket, som Posten kan leverera.
– Namnet var tydligt. Man ville ha en samlingsplats. På Torget samlades allt man behövde. Det var egentligen bara en omskrivning för en digital samlingsplats.
På Torget träffar många människor nätanvändare för första gången. Genom kändischattar kan man också chatta med berömda människor utan filter, och vice versa.
Se hela intervjun med Mattias Hansson här på Internetmuseum.
Curl-grundaren Daniel Stenberg skapar internets budbärare
Använder du internet? I så fall har du hjälp av Daniel Stenbergs verktyg, cURL, många gånger varje dag. 10 miljarder installationer räknar han det själv till. Internetmuseum riktar strålkastarljuset på den svenske Internetpionjären för att prata open source, C64, Polhemspris och drivkrafter.
– Väldigt snabbt kom jag fram till att det var det roligaste som finns. Grejen var att styra datorn, och få saker att hända på det sättet man själv vill. Det är fortfarande roligt.
Bröderna ingår i den så kallade demoscenen och gruppen Confusing sollution, som innehåller personer som på olika sätt försöker modifiera program och spel på C64. Veckor kan läggas på att göra en grafisk förändring med studsande bollar i ett intro, utan annat syfte än att det var spännande. Pengar är aldrig drivkraften.
– Jättemånga vänner från den tiden har lyckats hur bra som helst senare. Många lärde sig något viktigt här. Det la grogrunden som man kunde bygga en karriär på. Men det tänkte jag absolut inte på då. Jag gjorde saker för att fortsätta göra saker som jag tyckte var kul.
Fritidssysslan blev Curl
Under årens lopp har Daniel Stenberg haft flera anställningar, bland annat hos IBM och hos Frontec Railway som utvecklade säkerhetssystem för järnväg, men det är framförallt på fritiden som han utvecklat det som gjort honom till en internetpionjär. Efter C64 börjar han på kvällarna utveckla en texteditor till Amiga.
– Jag har alltid programmerat på fritiden, även när jag började jobba. Mitt vanliga schema innehåller två timmar på kvällen. I princip är det samma schema sen tonåren. Jag gör det fortfarande, fastän jag jobbar heltid.
Han chattar mycket på IRC-kanaler om just Amiga och börjar att skriva en egen bot. Den fungerar hyggligt och användarna kunde ställa frågor till den och få svar.
– Det fanns en internationell publik på de här kanalerna, och ibland pratade vi priser på saker. Jag tänkte att vår bot kunde hjälpa till med valutakonvertering. Då behövde man ladda ner valutakurser. Det här var 1996 och då fanns webbsidor med såna listor. Allt jag behövde var ett verktyg som gjorde det varje dag. Men hur skulle jag göra det?
Det är så här Curl blir till. Curl är ett program som fungerar lite som en kombinerad budbärare och tolk som får olika typer av system att prata med varandra. 1996 finns ett liknande program som hette HTTPget, som utvecklats av en brasilianare, men det kunde inte riktigt göra jobbet som Daniel Stenberg behöver få gjort för sin chatbot.
– Det funkade inte riktigt så jag fick putsa till den. Så gjorde jag så valutakurserna kunde laddas ned till min bot.
Snart tillförs nya funktioner, bortom valutakurser och botar. Daniel tar över Httpget, vars utvecklare inte är särskilt intresserad av att arbeta mer med programmet. När Gopher läggs till byter det namn till URL-get, och när FTP förs in blir namnet Curl, alltså "see-URL". Hela tiden med öppen källkod.
– Det var självklart. Jag ville dela med mig. Jag hade inte en tanke att det skulle göras på annat sätt. Jag ville ha gemenskapen som gjorde att det kunde bli någonting, tillsammans.
Det går sakta framåt, men sen hänter något som får farten i utvecklingen att trissas upp: 2001 läggs biblioteket Liburl in.
– Det gör att fler program får fler möjligheter att överföra data, med ett API som man kan bygga in i sina applikationer. Då tar det fart. En av de första var PHP som byggde in Curl. Det märktes att det blev ett större intresse, och fler buggrapporter. Men ingen natt-och-dag-skillnad
Utvecklingen har skett gradvis
Till skillnad från exempelvis en framgångsrik startup – som flyttar till större lokaler och anställer folk – syns inte framgång för ett program med öppen källkod alltid mer än i siffror. Under åren har valutakonverteraren blivit en viktig kugge i internets maskineri. Du använder det varje dag du är ute på internet. Alla mobiler och plattor, datorspel, Spotify, moderna bilar, Facebook, Windows 10 och Mac OS. Curl är överallt.
Hela tiden är Daniel Stenberg ledare för utvecklingen, från sin bostad i Huddinge, ihop med ett team 10-20 frivilliga från hela världen.
– Men min vardag ser ut på samma sätt. Allt är open source och publiceras gratis online. Det är fortfarande samma projekt.
Men det har märkts vid några tillfällen utanför skärmen. När han ansöker om ett jobb på Mozilla flyger han över till Silicon Valley. Sju intervjuer väntar men istället för tuff utfrågning blir besöket ett segertåg, där utvecklarna i Kalifornien ser som en ynnest att få träffa skaparen av ett av världens mest använda program. Han får jobbet.
– Då kändes det verkligen som om jag lyckats med någonting.
Polhemspriset
2016 vinner Daniel Stenberg Polhemspriset för sitt arbete med Curl. En av fördelarna med priset är att det gör det lättare för honom att förklara för omgivningen vad han ägnat sig åt under alla års arbete framför skärmen.
– Curl är så abstrakt. Få förstår vad det är. Jag väntar mig inte att folk ska förstå. Det är en av de största vinsterna med priset, att det på något vis legitimerar allt arbete jag utfört.
Sedan några år tillbaka arbetar han nu heltid med att utveckla Curl, för ett företag specialiserat på support kopplat till programmet. Hobbyverksamheten har blivit ett arbete.
Framtiden då, finns det ett slut för Daniel Stenbergs arbete med Curl?
– Jag fortsätter gärna att jobba så länge jag tycker att det är kul. Jag har aldrig tittat långt framåt utan jag kör på. Det finns ett gäng saker jag vill göra och det är dem jag jobbar med. Det finns verkligen ingen deadline. Det här tar aldrig slut.
Eva Frölich är med när internet tas över från Björn Eriksen
Eva Frölich var med när NIC-SE, det som senare blev .SE, grundades 1997 och jobbade nära internetpionjären Björn Eriksen som var den som ensam ansvarade för .se-domänerna innan dess.
I dag driver Eva hostingföretaget Frobbit och har under årens lopp jobbat med domännamns- och internetfrågor på internationell nivå. Internet kommer Eva själv i kontakt med för första gången under andra halvan av 1980-talet när hon jobbar på Televerket. I början av 90-talet byter hon jobb och börjar på nystartade Post- och telestyrelsen för att sedan bli den allra första anställda på NIC-SE.
För vårt projekt Internetmuseum träffar vi Eva för en intervju om hur det går till när organisationen NIC-SE byggs upp och tar över ansvaret för .se-domänen från "Mr Internet", Björn Eriksen. I det här klippet berättar Eva lite om hur det var att jobba med honom – och hur det var att förklara för kunder varför de skulle betala för sina domännamn.
Jonas Birgersson – från rollspelare till Bredbandsjesus
Från rollspelare via dataspelsrecensioner till att plötsligt vara god för miljarder. Jonas "Bredbandsjesus" Birgerssons nittiotal går i en rasande fart. Internetstiftelsens Internetmuseum träffar den förre Framfab-vd:n och pratar om både it-boomen och framtidens robotsamhälle.
Mötet som förändrade allt sker på Lek och Hobbymässan i Älvsjö. Jonas Birgersson, då 22 år gammal, företräder rollspelsförbundet Sverok, och kommer att komma i kontakt med Jan-Erik Fiske och Ken Ceder från Telia.
När bolaget startar Passagen får Jonas och hans vänner bidra med dataspelsrecensioner. När fakturorna blir för stora tvingar Telias revisorer kompisarna att starta ett företag. Namnet blir Framtidsfabriken (sedermera Framfab). Ett bolag som kommer att bli en maktfaktor under 90-talets it-boom.
Via kunder som Bilia och Volvo växer man snabbt och som högst ligger börsvärdet på 42 miljarder kronor. Under dessa år startas Bredbandsbolaget, efter misslyckade försök att få Telia att satsa på fiber. Med ett avtal med HSB i bakfickan blir det nya bolaget snabbt en viktig faktor för att ge svenskarna snabbare internet.
När börskursen ligger som högst är Jonas Birgersson miljardär i aktier. Men sen kommer fallet.
– Det är en väldigt kort period när det går skarpt upp. Det är en finansiell bubbla, ingen tvekan om det. Fundamenta i det vi säger är korrekt, att internet kommer att vara betydelsefullt. Att kortsiktigt värdera konsultbolag med 3 000 anställda till 42 miljarder var naturligtvis helt fel. Vi visste det. Där är börsen en lurig grej, för jag var helt övertygad om att vi var helt övervärderade till konsultaffären. Däremot om vi med vår förståelse kunde "värpa guldägg" så kunde man motivera ett sånt värde.
För Internetmuseum berättar han för första gången om uppköpsförsöken från Cap Gemini och Tieto med "helt okej bud", samt om hur det går till när han får lämna vd-positionen i Framfab.
– Det fanns en jättekonflikt. Vi såg två möjliga vägar framåt. Jag ville göra mer av guldäggsvärpandet. Vi hade då skapat Bredbandsbolaget. Om Framfab var en organisation som skapade produktbolag inom det nya då kunde vi ha det som huvudverksamhet istället för att sälja konsulting.
Det tycker inte flertalet i styrelsen.
– Det slutade med att jag klev ner i november 2000. Jag ville fortfarande tänka att det var mitt eget beslut, men om jag inte hade tagit det beslutet hade jag nog fått hjälp med det.
Rickard Eriksson startar communityt Lunarstorm
Rickard Eriksson är mannen som startar Sveriges första digitala community, som år 2000 blev Lunarstorm. Sannolikheten att du som läser det här använde Lunarstorm är rätt stor – som mest är vi nämligen 1,2 miljoner svenskar som hänger på communityt.
Rickard är 15 år gammal när han startar sin första BBS – en tidig form av diskussionsforum – som han döper till Wayne’s World. När han kommer i kontakt med internet och ser kommunikationsmöjligheterna "flyttar" han sin BBSs till internet och skapar Sveriges kanske första digitala community – StajlPlejs – som år 2000 blir Lunarstorm.
Mycket får han bygga från grunden, och lyckas med denna bedrift trots att han egentligen tycker att programmering är det tråkigaste som finns.
Från början finns det ingen kommersiell tanke med StajlPlejs berättar Rickard. I stället är det ett amatör-antropologiskt intresse som driver honom – att samla människor och se hur de interagerar – att se vilka möjligheter och konflikter som uppstår.
Med kreativa lösningar driver han sedan under fyra år sajten utan några som helst intäkter. Han lyckas till exempel övertyga en av kunderna till webbyrån där han då jobbar att kunden behöver ha en jättestor server till sitt lilla, lilla intranät. Servern använder han sedan för StajlPlejs. Kunden som förs bakom ljuset blir sedermera vd för Lunarstorm, så det är sedan länge glömt och förlåtet!
När trycket på StajlPlejs till slut blir så stort att det kan ta användare upp emot en halvtimme att bara logga in (som mest har man 43 000 användare) så bestämmer sig Rickard för att skala upp och göra om det till kommersiell verksamhet. Det är dags att uppgradera från servern som överhettat på sommaren och till och med börjat brinna en gång.
Första året får Lunarstorm runt 700 000 medlemmar, som mest har communityt 1,2 miljoner användare. En stor del av Sveriges ungdomar hänger där; sajten kan ha en halv miljon unika besökare per vecka.
Namnet Lunarstorm kommer för övrigt från Rickards dåvarande flickväns användarnamn på StajlPlejs!
Isabella Löwengrip blir bloggvärldens Zlatan
En 14-åring skapar en "Paris Hilton-karaktär", slår ut konkurrenterna, härdar ut mot näthatarna och blir bloggvärldens svar på Zlatan. Isabella "Blondinbella" Löwengrip har kommit att skapa ett företagsimperium med bloggen som bas. I intervjun med Internetmuseum berättar hon om hur hon fann manusinspiration från tv-serien Rederiet, hur blogginläggen analyseras i detalj och om hur jobbet ibland orsakar Truman Show-vibbar.
Hösten 2005 startar 14-årige Isabella Löwengrip en blogg. Hon har läst en artikel i Aftonbladet om hur man gör, hon besöker blogg.se men det önskade användarnamnet – Godisbella – är upptaget. Tjänsten erbjuder några alternativ, varav ett är "Brunettbella". Med en lätt justering föds ett av internetsveriges starkaste varumärken.
909 sidor inlägg senare är hon 25 år gammal, har två barn, är gift, bor i hus på Lidingö och har under åren som passerat startat elva bolag. Bloggandet blev ett yrke.
– Det är otroligt häftigt att ha sin tonårstid sparad, men ibland känner jag mig som han i Truman show ...
Från början användes bloggen som ett sätt att skildra en festande och social "Paris Hilton-karaktär", ett fejkliv som drog många läsare.
– Bloggen blev så extrem för att jag skrev om så mycket champagne och päls och Stureplan och äldre killar. Men sedan började jag leva så också. Jag blev "Blondinbella" på något sätt. Och jag kunde ta ut en lön som 16-åring. Jag tror att folk hamnade på bloggen för att det var extremt på den tiden.
Studerade såpoperor
Något år senare började intresset för karaktären Blondinbella avta. Isabella Löwengrip började då studera manusförfattarnas insatser i långa tv-serier som Rederiet.
– Vad gör de för att tittarna stannar? Jag tänkte så med bloggen också. En vardagsbas. Det blev tydligt när jag började resa lite. När jag var utomlands sjönk antalet besök, men när jag fotograferade min frukostmacka ökade det. När jag tog steget att visa vem jag var fick jag en otroligt stor effekt.
Elva år senare handlar bloggen om entreprenörskap, familjeliv och träffar med C-ledaren Annie Lööf. De första läsarna har gått vidare.
– Genomsnittskvinnan som läser i dag är 30 år och har barn. Det är folk som är äldre än jag är. Jag har fått otroligt mycket nya läsare.
Synad av myndigheter
Länge sågs bloggande som en hobbyverksamhet, men under det sena 00-talet började bloggen dra in miljoner. Själv blev Isabella Löwengrip en offentlig person som placerades på löpsedlar. Skatteverket har också kommit att syna hennes finanser extra noga, i syfte att få grepp om det nya fenomenets intäktskällor.
– Jag fick revision första gången när jag var 18. Det var tufft att bli så synad, jag kan också uppleva att myndigheterna varit extra hårda mot mig, för att jag varit störst och synts mest. Jag har alltid skött mina kort snyggt, alltid drivit bloggen som ett aktiebolag. Att vara offentlig är inget som är så viktigt för mig, det har kommit mer på köpet. Klart finns en baksida också.
Hon har fått gå i bräschen för andra nya fenomen, och har bland annat fått utstå mycket näthat. Ett tag var majoriteten av alla kommentarer negativa. Det har lett till elva polisanmälningar. Alla har lagts ner.
– Svaret från polisen har varit att "du får lägga ner din blogg om du vill ha en förändring". Ändå tycker jag att det blivit en skillnad i dag. Det var otroligt intensivt ett tag, men sedan har internet fungerat självsanerande. Från början var det mer anonymt. I dag tvingar nästan alla communityn att man måste ange sitt namn. I dag är du dig själv mer, och då kan du inte näthata lika mycket.
Bloggarna togs över av plattformar
Från att ha bloggat själv har bloggplattformerna kommit att samla de mest inflytelserika personerna i sociala medier. Färre bloggar 2016, men fler läser bloggar. Själv värvades Isabella Löwengrip under 2015 till United Influencers, ett skifte hon kommenterade med att hon kände sig som "bloggvärldens Zlatan".
– Zlatan går inte bara ute och kör. Han har en strategi. Det har jag också. Jag såg tidigt bloggandet som en möjlighet, och kunde jag strukturera upp och analysera så förstod jag att jag kunde bli störst och bäst.
Ett exempel på strategin är hur inläggen formuleras på bloggen:
– Om jag lägger upp fem inlägg på en dag ska varje inlägg relatera till en viss målgrupp. Alla ska hitta något inlägg som kan skapa en känsla hos dig som du ska vilja kommentera.
Nästa steg? Utlandet. Redan nu översatts alla inlägg till engelska på Isabellalowengrip.com. Fortsättning lär följa.
Danny Aerts – den rebelliske holländaren som tar Internetstiftelsen till nya nivåer
Han är den rebelliske holländaren som tog Internetstiftelsen från en liten, anonym organisation till att idag vara en viktig aktör för främjandet av både utvecklingen och användningen av internet i Sverige.
Att Danny Aerts skulle bli en förespråkare för ett öppet internet och genom sin vd-roll på Internetstiftelsen bli en av internetsveriges mäktigaste personer var inte självklart. Han hade själv kommit i kontakt med internet runt 1994, samma år han flyttade till Sverige, och beskriver det inte som någon direkt aha-upplevelse. Men "uppvaknandet" skulle komma.
Genom olika tillfälligheter blev hans bana allt mer fokuserad på det världsomspännande nätet. Först genom ett jobb på Telia och senare som vd på internetbolaget Spray. Kärleken till internet växte.
– Man kan inte vara vd för Internetstiftelsen om man inte har passionen för internet. Jag gillar den filosofiska sidan, charmen av internet. Att det är ett nätverk av nätverk som inte lägger sig i vad man skickar, det finns en öppenhet och flexibilitet. Det finns ingen som berättar vad du får och inte får göra, det finns öppna standarder och inga begränsningar.
Danny Aerts sökte ett mer meningsfullt jobb och fann Internetstiftelsen
När vd-rollen på Internetstiftelsen blev ledig 2006 hade Danny Aerts under en tid letat efter ett jobb som kändes mer meningsfullt.
– På kommersiella bolag finns ett visst sätt att styra som jag bedömer som ibland kortsiktigt. Jag letade efter något som inte var styrt av pengar, där man kunde tillåtas att tänka mer långsiktigt, säger Danny Aerts.
När han klev in på Internetstiftelsens kontor 2006 fanns det knappt 20 personer där och verksamheten såg väldigt annorlunda ut mot idag då både antalet anställda, intäkter och domännamn har femdubblats.
– Det var en ganska ny organisation, lite amatörmässig utan tydliga ledningssystem. Det var också en lite hunsad organisation, omringad av många personer som tyckte sig ha rätt att bestämma vad vi fick och framför allt inte fick göra.
För att illustrera nivån drar Danny ett exempel där en person berättade för honom att Internetstiftelsen minsann inte kunde ha svarta skinnsoffor på kontoret.
– Jag tyckte det var lite fascinerande att folk brydde sig så mycket att de berättade vad jag fick och inte fick köpa. Det finns någon liten rebell i mig som förstås köpte en svart lädersoffa på en gång bara för att visa att visst, du kan tycka vad du vill men ska inte lägga dig i styrningen, säger Danny.
Många ville vara med och bestämma vad Internetstiftelsen skulle ägna sig åt
Att det tidigt fanns många utanför Internetstiftelsen som tyckte sig ha rätt att vara med och bestämma, har att göra med hur det gick till när internet kom till Sverige. Det var från början en liten grupp av duktiga tekniker som såg till att det hände och länge sköttes den svenska toppdomänen .se. När internet sedan blev användarvänligt och tillgängligt för en större grupp under 1990-talet insåg man att något behövde göras för att skala upp och framtidssäkra. 1997 bildades därför Stiftelsen för internetinfrastruktur, idag Internetstiftelsen som gavs uppdraget att sköta drift- och administration av toppdomänen .se. Många av grundarna och andra som var tidigt involverade i utbyggnaden av internet i Sverige kände dock fortfarande ett ägarskap.
Danny Aerts vurmar för utbildning, kunskap och digital delaktighet
Internetstiftelsens urkund, som är det dokument som styr en stiftelse, slog fast att den nybildade stiftelsen utöver sitt huvuduppdrag skulle ägna sig åt forskning och utbildning kopplat till internet. Fram tills Danny klev in låg fokus på huvuduppdraget och teknik, men han började snabbt expandera verksamheten.
– Jag har hela tiden tyckt det varit viktigare att bygga kunskapsdelen och utbildningar, mötesplatser, att vara en motor för innovation och att tillgängliggöra statistik. Samtidigt så har vi hela tiden satsat mycket på teknikprojekt också, men det är inte lika synligt.
Dannys Aerts engagemang för de "mjukare" delarna av internet märks i hur mycket pengar Internetstiftelsen valt att satsa på den främjande delen av Internetstiftelsens verksamhet. Idag är det närmare 100 miljoner kronor per år, när han började var det två miljoner kronor.
Till de här satsningarna hör undersökningen Svenskarna och internet, utbildningssatsningar för skolan som Webbstjärnan och Digitala lektioner, mätverktyget Bredbandskollen, främjande av öppna data och mötesplatserna Internetdagarna och Goto 10.
En av de många satsningar Danny initierat och som han vurmar lite extra för är Digidel, ett nätverk för att få fler svenskar att börja använda internet, som finansierades av Internetstiftelsen. Sedan dess har digital delaktighet börjat lyftas av allt fler aktörer men Danny tycker fortfarande att det finns mycket kvar att göra.
– Sverige är fantastiskt på att formulera visioner, strategier och planer men man glömmer att det finns en del som heter att göra. Det är mycket snack men för lite verkstad, säger han.
Vill visa genom att göra inte säga åt andra vad de ska göra
Men att Internetstiftelsen skulle gå ut och ägna sig åt lobbyverksamhet för att påverka andra i en riktning har han under sin tid som vd varit bestämt emot.
– Internetstiftelsen visar vägen genom att göra, inte genom att berätta för andra vad de borde göra, säger Danny Aerts.
När han i april 2021 lämnar Internetstiftelsen efter 15 år är det en lång resa med många milstolpar att se tillbaka på. Bland annat övergången till ny affärsmodell som gjordes 2007, när stiftelsen passerade 1 miljon registrerade .se-domäner, att vinna utmärkelsen Svensk kvalitet inte bara en utan två gånger, samt prestigeuppdraget som testorganisation för de nya toppdomänerna för organisationen ICANN.
Engagemanget och passionen för internet kommer Danny inte lämna på sitt gamla kontor på Internetstiftelsen. Han har gått med i styrelsen för organisationen ISOC och kommer att fortsätta att värna ett öppet internet – ett internet han idag ser som hotat.
– Det finns många aktörer som vill ha ett internet som gynnar deras affärsintressen eller statliga kontroll men det finns få som lägger tid och pengar på att se till att vi har det internet som vi har nu också om tio år. Det kan till exempel komma aktörer som säger att du måste betala för att få använda deras nätverk, eller stater som sätter stopp för att transportera paket från ett nät till ett annat. Då försvinner möjligheten man byggt; att alla nätverk hjälper varandra att transportera paket utan att lägga sig i. Då försvinner det öppna internet och vi får istället stängda öar, säger Danny Aerts.
Rick Falkvinge startar det första piratpartiet
En vanlig IT-arbetare startar plötsligt ett parti. Som blev en världsomspännande rörelse. Rick Falkvinge ser i en intervju med Internetmuseum tillbaka på Piratpartiets födelse, partiprogram på McDonald’s-servetter och succén i valet till EU-parlamentet.
År 2016 finns en tysk piratpartist i EU-parlamentet. På Island är Piratpartiet störst av alla. Och över jorden finns det ett femtiotal partier med samma namn. Det allra första startades 1 januari 2006 av Rick Falkvinge.
Han är vid tiden en vanlig IT-arbetare, har programmerat sedan åttaårsåldern, och är förbannad på politikerna, som han anser har dålig koll på de digitala frågorna. När de sedan börjar jaga fildelare och skärpa reglerna för patent skrider han till verket.
Utkastet till det första partiprogrammet skrivs ned på en servett vid en lunch på McDonald’s. Bland punkterna beskrivs bland annat hur justitieministern Thomas Bodström, S, inte ska tillåtas arbeta med annat än att sälja korv utanför riksdagshuset.
När partiet – som egentligen bara är en hemsida – startar marknadsför Rick Falkvinge projektet med en chattpost.
– Jag hängde ofta på en Direct Connect-hub, Ancient spirit. I lobbyn postar jag två rader klockan 20:30 1 januari 2006: "Kolla Piratpartiet har fått upp sin hemsida efter nyår. Piratpartiet.se". Jag ser ett par dussin komma in direkt. Jag ser att några väljer att stödja partiets registrering. Tänker sedan: "Jag släpper det här för stunden. I morgon är det jobb". Jag tänker inte mer på det.
Morgonen efter skriver Dagens Industri om det nya partiet. Vid lunchtid har partiet tillräckligt många anhängare för att partiet skulle kunna registreras hos valmyndigheten. Aftonbladet blir på eftermiddagen först att få nys om att Rick Falkvinge ligger bakom domänen, de frågar om han är partiledare och han svarar:
– Jag antar det.
Innan dess har han inte haft någon offentlig roll och har varken tillhört Piratbyrån eller Piratpartiet.
Det "riktiga" partiprogrammet kommer att fokusera på tre frågor. Delad kultur, fri kunskap och skyddat privatliv. Med tiden ökar intresset för partiet rejält. Även om valet 2006 inte blir någon succé kommer samhällsdebatten att gynna frågorna som medlemmarna prioriterar. FRA-debatten, Wikileaks och rättegången mot Pirate Bay-grundarna sätter plötsligt fokus på integritet och fildelning på nätet.
Sommaren 2009 kommer Piratpartiet in i EU-parlamentet med 7,1 procent av rösterna. Bland väljare under 30 år blir de största parti och tar plats i Bryssel (först en, och sedan två).
– Alla partier siktar in sig på de yngsta väljarna. Vi hade en budget på en halv miljon kronor. De andra hade en budget på 60 miljoner. Och vi slog dem. I och med resultatet kände jag också att uppdraget var slutfört. Vi visade att detta gick att göra.
För Rick Falkvinges del avslutas tiden som partiledare 2011 då han avgår. Efter det har han försörjt sig som kringresande internetfilosof, och har lyfts fram som en av vår tids största tänkare av olika internationella medier. Och som grundare av det allra första piratpartiet är det många som vill lyssna.
– Idéerna bär. Hur känns det att jag grundade det här? Det var lite av en slump. Men man tenderar lite att idolisera människor som grundade saker. Jag ska inte ljuga och säga att det inte är speciellt, det öppnar dörrar över hela världen. Men det jag ville ha till stånd var en förändring. Inte kändisskap eller att sitta i riksdagen.
Clara Henry blir en av Nordens största Youtubestjärnor
Clara Henry är Nordens största kvinnliga Youtubare, med nästan 300 000 prenumeranter och sammanlagt närmare 30 miljoner videovisningar. Vi har träffat henne för vårt Internetmuseum och här berättar hon hur hon lyckats.
Clara lägger upp sin första video i mars 2011 och har sedan dess bland annat fått ett eget program "Med Clara Henry" på Kanal 5 Play och lett Melodifestivalen.
I intervjun med Internetmuseum, som spelas in 2015, berättar hon om hur jobbar med sina videos, hur hon skapar engagemang och hur hon ser på Youtube.
Anne-Marie Eklund Löwinder – nyckelperson i Internet hall och fame
Anne-Marie Eklund Löwinder, internetpionjär och säkerhetschef på Internetstiftelsen, blir i augusti 2013 första och fortfarande enda svensk att ta en plats i Internet Hall Of Fame, vid en ceremoni i Berlin. Hon är också en av få med nyckel till internet.
I motiveringen framhålls att Eklund Löwinder bidragit till att Sverige som första landstoppdomän i världen säkrat sin zon med säkerhetssystemet DNSSEC, som är ett sätt att säkra att webbplatsers adresser verkligen leder besökaren till rätt plats. Detta sker redan 2005.
Det är en celeber skara internethjältar som gör Anne-Marie Eklund-Löwinder sällskap i Hall Of Fame, vars medlemmar utses av organisationen Internet Society. Amerikanske ex-vice presidenten Al Gore (för sitt arbete med att sprida internet i USA) och Wikipediagrundaren Jimmy Wales är några andra namn som kvalat in. Övriga nordbor är Linuxgrundaren Linus Torvalds och norrmannen Rolf Nordhagen, som var med och byggde de första nätverken mellan lärosäten i Skandinavien.
Anne-Marie Eklund Löwinder är dessutom enda svensk med nyckel till internet. Något hon berättar mer ingående om i intervjun med Internetmuseum.
