Domännamnssystemet DNS skapas – nu blir det enkelt att hitta rätt på nätet

 Har du någon gång funderat över vad som händer när du skriver in en webbadress och trycker enter? Tekniken som gör att du hamnar på rätt plats och att e-posten du skickar når rätt mottagare heter domännamnssystemet, DNS. Det översätter det namn du skriver in till en IP-adress som är det datorer använder när de kommunicerar med varandra.

I internets barndom fanns ett forskningsinstitut vid universitetet Stanford i USA som höll reda på vilken värddator som hade vilket nummer och distribuerade en lista för detta; ungefär som en telefonkatalog som man fick slå i för att kunna koppla upp sig mot en annan dator. Ville du ansluta en dator till nätet var det hit du fick vända dig.

Datavetenskapsstudenten Paul Mockapetris tänker nytt

Under slutet av 70-talet och början av 80-talet börjar internet expandera i en takt som gör det svårt att hålla reda på alla datorer och deras adresser. Situationen blir ohållbar. Vid tiden finns några olika förslag på lösningar och den nyutexaminerade datavetenskapsstudenten Paul Mockapetris är den som får uppdraget att ta fram en "kompromiss" baserad på dessa. Det gör han inte.

Han tar i stället tillfället i akt att utveckla något helt nytt. Med hjälp av sin chef, internetpionjären Jon Postel, utvecklar Paul Mockapetris ett system för namngivning på internet där han föreslår att alla namn ska innefatta:

1. Namn (till exempel Internetmuseum)
2. Kategori/Syfte (till exempel .com för "commercial purposes" eller .edu för education)

DNS är distribuerat och automatiserat istället för centralstyrt

Till skillnad från det tidigare centrala registret är domännamnsystemet automatiserat och distribuerat över många datorer och servrar på nätverket vilket gör det både skalbart, mer motståndskraftigt och att det kan fungera utan en central organisation. Mockapetris har själv sagt att han föreställde sig att det skulle kunna fungera med upp till 30 miljoner adresser. I dag finns det över 330 miljoner domännamn och tekniken fungerar fortfarande på nästan samma sätt.

Utvecklingen av toppdomäner

1985 implementeras de första toppdomänerna och kan därmed börja användas, däribland .com, . edu, .gov och .net. Samma år läggs även landsspecifika toppdomäner till, detta görs enligt en ISO-standard som listar alla länder och hur deras namn förkortas med enbart två bokstäver – varpå .uk (Storbrittanien), .us (USA) och .il (Israel) registreras. Redan året därpå registreras Sveriges toppdomän.se av Björn Eriksen. Tilldelningen och administrationen av toppdomäner sköts sedan av Jon Postel ända fram till att han plötsligt går bort 1998. Då tar den nystartade organisationen ICANN över arbetet och har skött uppgiften sedan dess.

Nästa stora utveckling av domännamnssystemet sker 2012 då ICANN öppnar upp möjligheten för företag och organisationer att registrera en egen toppdomän. Detta gör att vi i dag har toppdomäner som till exempel .mobi, .app, .stockholm och .google.