Sovjet vill också – här är alla "internet" som aldrig förverkligas

1962-1970 • Sovjetunionen: OGAS

OGAS logotyp.

Året före JCR Licklider beskriver sina idéer om ett "intergalaktiskt nätverk", som senare kommer att utvecklas till det som är internet, presenterar ryssen Viktor Glushkov en liknande plan. Projektet heter OGAS (en förkortning som på svenska ungefär betyder "hela statens automatiska system"), och påminner till stor del om internet.

Redan 1959 har ett liknande projekt lagts ner (initierat av Anatolij Kitov), som syftade till att automatisera ekonomiska uppgifter, då militären varit oroliga för att de skulle behöva överlämna viktig information till civila ekonomiska planerare.

OGAS är något annat och ska vara uppdelat i tre lager, tänker sig Viktor Glushkov. Nätverket ska styras från Moskva, med 200 centraler på medelnivå och 20 000 inkopplade datorer runt om i Sovjetunionen. Dessa ska kunna kommunicera med varandra decentraliserat – alltså utan att gå vägen via Moskva. Allt sammankopplat via telefonledningar.

Visionerna är större än så, i framtiden vill han koppla ihop alla länder i Europa och Asien i nätverket. Varenda fabrik och vartenda kontor skulle var uppkopplat. Perfekt för en planekonomi, tyckte Glushkov. Genom nätverket skulle man även kunna göra betalningar, utan att använda fysiska pengar.

Men projektet förverkligas inte, eftersom Viktor Glushkov i oktober 1970 helt enkelt inte får vidare finansiering till sin satsning. Finansministern säger nej. Då har amerikanarna redan startat Arpanet, som kommer att bli det vi i dag kallar internet. Glushkov arbetar vidare och föreslår nya, liknande, satsningar, men även dessa nobbas av kommunistpartiet.

1967-1973 • Storbritannien: NPL

NPL är ett nätverk som kommer igång redan innan Arpanet 1969, skapat av datorforskaren Donald Davies utifrån en ny paketöverföringsteknik. Uttrycket (packet-switching) har han själv myntat och tekniken kommer även kom användas i USA. NPL sammanfogas med sin amerikanska motsvarighet 1973 och är alltså "medgrundare" till det som i dag är internet.

1971-1973 • Chile: Cybersyn

Kontrollrummet.

I Chile vill den socialistiske presidenten Salvador Allende få full kontroll över landets produktion. Med hjälp av britten Stafford Beer konstrueras nätverket Cybersyn, som automatiskt kollar av alla fabriker. Alltsammans registreras med telexmaskiner som styrs från ett kontrollrum. Tanken, enligt regeringen, är att maximera produktionen, minimera behovet av chefer och skapa fria arbetare.

Tekniken är nyskapande och bygger på så kallade neurala nätverk, vilka är grunden än i dag för bland annat artificiell intelligens. Projektet färdigställs aldrig utan slås i spillror vid militärkuppen 1973, då även kontrollrummet demoleras.

1972-1981 • Frankrike: Cyclades

Strax efter att Arpanet presenterats i USA åker fransmännen (bland dem Louis Pouzin) till Kalifornien för att studera framstegen. De finner att lösningen är lite väl komplicerad. När de kommer hem till Frankrike startar de Cyclades, som är ett alternativ till Arpanet. Där experimenterad de med paketutbytesteknik, som numera är standard på internet (se TCP/IP, som konstruerades med just Cyclades teknik som inspirationskälla). Detta kallades för datagram, som ett elektroniskt telegram.

1976 är nätverket i full användning, och kopplar ihop landet med både London och Rom. Systemet faller, precis som det i Sovjet, på bristande finansiering. Det franska televerket, som har monopol på teletrafik, föredrar en lösning som är byggd på den så kallade X.25-tekniken istället. En teknik som är centraliserad vilket ger staten kontroll över nätverket.

1972 • Sverige: Tidas

För att minska risken för störningar i kraftsystemet beslutar Vattenfall att skapa ett datorbaserat övervakningssystem. Hittills har all kommunikation skett via telefon. Projektet heter Tidas och satsningen leder till en upptäckt som kommer att byggas in i Arpanet. Läs mer om Tidas här.

Fler nätverk under dessa år: Aloha på Hawaii och satellitnätverket SATNET.