Sverige blir först i världen med att införa en nationell datalag
Allt eftersom datorerna blir fler och möjligheterna att lagra information ökar uppstår under det tidiga 1970-talet en ökad oro för missbruk av personregister.
Debatt och diskussion leder fram till att Sverige 1973 inför världens första nationella datalag.
Den drivande politikern, som i debatter och i riksdagsmotioner talar sig varm för behovet av att skydda medborgarnas personliga integritet, är folkpartisten Kerstin Anér. Påtryckningarna av Anér med flera leder fram till att riksdagen 1973 antar Datalagen. Samtidigt inrättas också en tillsynsmyndighet, Datainspektionen.
Året innan har regeringens förslag om att inrätta ett samlat centralt personregister avslagits. Den politiska oppositionen oroar sig då för att myndigheter och andra intressenter ska börja tjäna pengar på att saluföra register med personuppgifter. Med en Datalag och en Datainspektion på plats känner man sig lugnare inför överdrivet bruk av personregister.
Den nya Datalagen omfattar bestämmelser om att inga personregister får inrättas och föras utan Datainspektionens tillstånd. Samma år inrättas också en kreditupplysningslag som reglerar bolagens användning av ekonomiska personregister.
Med dessa rättsliga reformer på plats menar många bedömare att man är väl rustat inför vidare steg in i den verkliga dataåldern.
Internationellt är man på vissa håll förundrad över den svenska lagen. Till exempel USA är överraskad över att Sverige vågar lägga så stor makt hos en myndighet, Datainspektionen. På en del håll antyds att detta kan vara att inbjuda till att flytta problem utomlands. Begreppet "dataparadis" skapas, avseende länder där det utan större problem går att hantera personregister utan särskilda tillstånd.
Den svenska Datalagen ersätts 1998 av Personuppgiftslagen (PUL), som är verksam till 2018 då den ersätts av den europeiska dataskyddsförordningen, benämnd GDPR
