Olle Wallner är Swipnets första vd

Det börjar med en tvåårig kvällsutbildning hos kontoristföreningen. Han lär sig ekonomi och får jobb på LM Ericsson. Olle Wallner kastas in på avdelningen för telefonväxlar. Jobbet är inte särskilt avancerat.

– Jag räknade muttrar och jämförde med våra register. Det var en dyr verksamhet.

Nästa uppdrag blir på Ericssons driftkontrollbolag, DKB. Där stöter han på datorn för första gången. En elektromekanisk variant. Året är 1955.

– Den datorn hade inga radiorör eller något sånt. Den hade reläer. Om du tänker dig att de har åtta reläer kan du få fram vilken siffra som helst på den, upp till åtta bitar. Man använde datorn till att räkna med den. Det var det första mötet med datorer och jag blev mycket intresserad av det, fastän jag inte är tekniker och knappt kan skruva i en skruv. Jag tyckte att det var helt otroligt.

Problemet är att hitta ett intresse för produkten bland företag.

– Jag fattade inte riktigt hur det skulle göras. Vem skulle hålla på med sånt kommersiellt? Men de räknade Ericsson med att man skulle göra. Datorerna skulle utvecklas. Men det föll så småningom, och ersattes av datorer byggda på elektronik istället för elektromekanik.

Vid tillfället arbetar Olle Wallner som kontorist på DKB.

– Jag skötte inköp och sålde också hålkortsmaskiner, som man importerade från England. Men när det kom till datorerna blev jag helt förblindad. Jag tyckte att det var så roligt. Här i Sverige fanns det inte några datorer i den bemärkelsen, även om man satt både på KTH och på Chalmers och skruvade.

Datorn slår igenom
Behovet av de nya maskinerna får han inte minst lära sig om på hålkortsavdelningen på DKB. Med dessa maskiner kan ett försäkringsbolag med 100 000 försäkringstagare skapa ett hålkort per person.

– På kortet skulle det vara namn, adress, postadress, telefonnummer. Och du får ha kanske två kort på varje försäkringstagare. En gång om året skickades räkningen ut, och när man betalat skulle man leta upp kortet. Det var ett enormt fibblande.

Och då kommer datorn.

– På datorn fanns regelmässigt olika former av magnetbandsstationer. Man kunde då sätta de 100 000 korten i nummerordning. Det minsta man kunde säga är att det förenklade arbetet. I slutet på månaden kunde man se efter hur manga som betalat. Det var bara att köra bandet. Och de som inte betalat kunde man bara köra in i datorn och skicka en påminnelse.

1960 startar RCA verksamhet till Sverige. Olle Wallners kollega Jan Andersen får jobb hos det amerikanska företaget för att sälja deras datorer.

– Han frågade om jag ville jobba där. Och det var så min bana som försäljare började. Jag fortsatte hos franska företaget Bull. Men det var nya bud varje dag, och jag bytte jobb.

Hur sålde du in datorerna?
– Det var ju hålkortsfolk man pratade med, och även om de inte var specialister visste de var det gick ut på. Exempelvis förstod man sig bra på det här på Brio i Osby. De hade stora lager och med en stor verksamhet var man tvungen att ha det där.

Hur mycket tid sparade den som köpte en dator?
– Att hålla på och sortera hålkort fram och tillbaka var tungt. Dessutom handlade det om mekanik och plötsligt gick maskinerna sönder. Man var tvungen att ha maskiner i reserv. Och dessutom krävdes mycket folk. Det fanns inte en dataavdelning som inte hade 6-8 personer anställda. När datorn kom ersattes de av personer som skrev program istället. Det fanns ju inget som var programmerat för fakturering, lagerprogram och så vidare.

SNUS och Swipnet
Åren går. Säljaren Olle Wallner fortsätter att sälja datorer, men kom mer att fokusera på kontorsmaskiner, som säljs genom egna företaget Masterdata. Han hade också börjat sälja routrar genom Wellfleet.

I slutet av 1980-talet börjar han engagera sig i föreningen Swedish Network Users' Society (SNUS), en förening för datornätverkstekniker. Föreningens hittills största avtryck i historieböckerna är som skapare av Sveriges första kommersiella internetleverantör.

Vi har nått fram till början av 1990-talet. Internet finns redan, men inte för vem som helst. Många företag och andra icke forskningsrelatedare institutioner får gå via universitetsnätverket Sunet för att komma ut på nätet.

– Det var till exempel LM Ericsson, Bofors och IBM. Antalet blev till slut för många och ett annat sätt att ansluta externa kunder måste hittas.

Den första lösningen kallas Guerillanet. Johnny "Bygg" Eriksson på KTHNoc fixar med skåp och kablar med tanken att ett antal frivilliga ska turas om att leda arbetet på fritiden. Men Olle Wallner tycker att det behövde organiseras och professionaliseras. Så blir det som bekant också.

Diskussioner förs först med Televerket, men de föredrar X.25-tekniken. Istället får Kinnevikägda Comvik Skyport en förfrågan. Avtalet undertecknas den 30 oktober 1990 av Bo-Erik Sandholm, som då är ordförande i Snus och Per Troberg, Comvik Skyports vd. Det publika nätet ska drivas av Swipnet AB (Swedish IP Networks), dotterbolag till Comvik skyport (Tele2).

– Jag erbjöds vd-posten i Swipnet AB och tillträdde 1 november 1990.

Att det blir just han hade att göra med en tidigare försäljning. På 80-talet försökte han kränga routrar till Sunet. Medgrundaren Peter Löthberg ser honom som en utmärkt försäljare – och anses därmed lämpad för posten som vd.

Men projektet är nära att ta tvärstopp när det kommer krav om att Snus ska ha en plats i styrelsen. Kompromisslösningen blir en samarbetsgrupp som har i syfte att granska Swipnets arbete, och se till att företaget inte utnyttjar sin position. Redan hösten 1991 får man konkurrens från Televerkets Tipnet.

Alla inte nöjda
Kunderna från Sunet har tidigare haft gratis anslutning. Nu får de räkningar skickade till sig för internetanvändandet. Större företag kan få en månadskostnad på 10 000 kronor, och en startavgift på 50 000 kronor. IBM i Göteborg är till exempel inte helt positiva och vägrar betala.

Swipnet är ett litet företag på den tiden. Modempooler installeras på vindar och olika utrymmen man finner ute i landet. Men åren som följer växer företaget snabbt.

– Efter att Swipnet kommit igång och att överföringshastigheten på nätet gått från max 64Kbps till 2 Mbps etablerat sig flera internetföretag på marknaden och antalet domännamn ökade hastigt. Domänamnsregistret hanterades avgiftsfritt från KTH av Björn Eriksen, en av de namnkunniga Internetpionjärerna som lämnade jordelivet alltför tidigt. Björn hanterade cirka 65 000 domänamn förutom sitt ordinarie jobb, vilket i verkligheten betydde tio timmar på jobbet och fem-sex timmar hemma vid terminalen.

Olle Wallner och Per-Olof Josefsson på Swipnet bidrar även till att tidningar i Sverige skaffar e-postadresser, då man meddelar att valresultatet 1994 ska distribueras via mejl.

Efter tre år har Swipnet ett positivt kassaflöde, Swipnet AB läggs ner och blir en del av Tele 2. Olle Wallner får gå som vd, men fortsätter som konsult i många år.

– Mitt konsultjobb på Swipnet var inte alltför betungande och jag ledde verksamheten som vd fram till 2002 då jag avslutade båda mina engagemang och trädde i pension som sjuttioåring.

IIS och Nic-se
Olle Wallner är också involverad i IIS och Nic-se som vid tiden sköter domännamnsregistreringen i Sverige. Året är 1998.

­– Jag tillfrågades om jag ville ta posten som vd på konsultbasis. Det bestämdes småningom att innehav av domännamn skulle avgiftsbeläggas med 250 kronor per år och ett särskilt aktiebolag .se AB bildas.

Då får han att göra. Telefonen går varm och Nic-se tar ta emot tusentals telefonsamtal från arga kunder.

Domännamnsreglerna är rigida. Länsbokstäver krävs till exempel, och partiet Ny Demokrati kan till exempel inte registrera domänen nydemokrati.se, då de inte sitter i riksdagen vid tiden.

2009 får Olle Wallner IP-priset av Snus. I motiveringen står att "Olle började sin bana med att misslyckas med att sälja routrar till Peter Löthberg, vilket ledde till att Olle blev vd för Sveriges första kommersiella ISP, Swipnet."

– Jag har haft en helvetes tur i mitt liv, socialt och substantiellt. Nu gäller det bara att hitta en grön gräsplätt där jag kunde sitta och lukta på de ängsblommor som finns kvar.

Fotnot: Källa till de flesta uppgifter i artikeln kommer från boken De byggde Internet i Sverige, som getts ut genom Internetstiftelsen.