Frans Lettenström arkiverade den svenska webben

Efter att ha blivit doktor i partikelfysik fick han jobb som forskare i Cern i Schweiz. Det här var i slutet av 1980-talet och man kan lugnt säga att Frans var på rätt plats vid rätt tillfälle. Det var där och då som britten Tim Berners-Lee uppfann world wide web. Till en början trodde man bara att det skulle fungera som ett intranät, men systemet kunde bli bra mycket större än så.

Just att webben skapades i Cern var viktigt för systemets framtida popularitet, enligt Frans Lettenström.

– Allting som uppfinns på Cern är fritt från copyright, och det ledde till att webben kunde spridas med blixtens hastighet.

Fysikens verklighet var däremot lite väl långsam, där projekten planerades på 15-20 års sikt. Så Frans begärde tjänstledigt och utbildade sig istället till en av Sveriges första digitala bibliotekarier. Enbart sökanden med doktorsexamen togs emot.

– Jag hade sett webben växa fram och tänkte att det här behövs. Vi var tio stycken som gick utbildningen, men det var nog bara jag som gick färdigt. Vi lärde oss den mångtusenåriga traditionen hur man behandlar information och bygger upp bibliotek.

Från Luleå till KB
När han var färdigutbildad skickade han jobbansökningar till Sveriges alla bibliotekschefer. Han fick två erbjudanden, ett från Lund och ett från Luleå. Han valde Norrbotten och kom där att skriva ett stycke internethistoria genom att 1993 starta landets första bibliotekswebbserver. Han publicerade också Skandinaviens första forskningsrapportserie på webben. Ryktet spreds om vad som hände i Norrbotten. När en tjänst som it-samordnare för alla Sveriges forskningsbibliotek vid Kungliga biblioteket utlystes 1995 sökte Frans jobbet och fick det.

– De gav mig ett vitt papper där jag fick skriva ner min tjänstebeskrivning. Det var fantastiskt kul. Jag definierade att jag skulle ha internationella kontakter med internetorganisationer. Dessutom ingick i tjänsten att dela ut pengar till olika satsningar, bland annat för digitalisering. Jag under de här åren delade ut 40-45 miljoner kronor åt olika håll.

Så var det dags för den berömda fikarasten. Året var 1995 när Frans Lettenström föreslog en insamling av svenska webbsidor. Någon nationell förlaga fanns inte vid den tiden. Sverige skulle bli först.

– De första webbtidningarna var då redan förlorade. Det var så absurt att man inte tog vara på det. Jag föreslog att man skulle ladda ner den svenska webben och få in allt som gått förlorat. Och jag hade sån tur att jag fick med mig ledningen på KB. Papper och webb är ju samma innehåll, varför ska det ena bevaras och inte det andra?

Kulturarw3 kommer till
Projektet fick namnet Kulturarw³ (där trean symboliserar tre w). Även om ingen annan stat börjat samla in hemsidor fanns det ett liknande projekt i Kalifornien: Internet archive. Det hade startats av it-miljonären Brewster Kahle. Det första Frans Lettenström och kollegorna gjorde var att boka en resa till San Fransisco.

– Han ville bjuda på lunch, men vi blev lite chockade när han ville bjuda oss på McDonald's.

Förhoppningen var att få Brewster Kahle att dela med sig av sin insamlingsrobot.

– Men han ville inte det. Så vi fick tänka om och anställa en programmerare istället.

Efter några provsparningar (där man bland annat samlade alla hemsidor från Centralamerika) började projektet på allvar 1997. Sedan dess skannas Sveriges alla hemsidor av två gånger årligen och sparas för eftervärlden. I Danmark började man först att välja ut hemsidor som skulle sparas via en kvalitetskommission. I Sverige tog man allt, nämligen alla .se-hemsidor, alla hemsidor på andra domäner som var registrerade på svenska adresser, samt alla hemsidor under .nu.

Frans Lettenström förklarar varför:

– Det är omöjligt att veta vad man kommer att tycka är intressant om 100 år. Jag tänker ofta vad som hände på KB på 1800-talet. Dagligen fick man in alla affischer, tidtabeller och tryckt material som man sätter upp på väggen. Då var det en nyanställd bibliotekarie som inte tyckte att man skulle spara så mycket skräp. Han började göra en kvalitetskontroll istället och slängde sånt som han inte tyckte höll måttet. Så det blev ett hål i samlingen. Och han slängde bort sånt som forskare i dag är intresserad av. Skoreklam, diligenstidtabeller ...

– Forskare i framtiden kommer att vara intresserade av hela samhällsutvecklingen parallellt. Hade man valt hade man valt museisidor och universitetssidor. Det är också sånt som är kvar i pappersvärlden, så sånt hade man nog varit mindre intresserad av. KB ska också spara hela Sveriges produktion av "skräp".

Arkivet inte utlagt
Målsättningen vid lanseringen var att sajterna efter några års karantän skulle komma allmänheten till del. "Skräckscenariot är att vi inte får göra arkivet tillgängligt öve nätet", sa Frans i en DN-intervju från 1996. Faktum är att hemsidorna när detta skrivs bara går att se via särskilda terminaler på KB, men snart får de inte ens visas på det sättet, på grund av nya EU-regler.

– Nämns någon på hemsidorna måste denne ge sitt godkännande om andra ska få titta på det.

Men en dag kommer arkivet att bli offentligt trots allt.

– Vi får vänta till alla personer som nämns på hemsidorna har dött, sen sätter vi på en väckarklocka på 70 år. Då kan vi lägga ut det igen.

Frans Lettenström lämnade Kungliga biblioteket 1999. Kulturarw3 har sedan i många år drivits av internetpionjären Allan Arvidson, som ensam drivit insamlingen fram till för för några år sedan.

"Det finns en röd tråd"
Intervjun med Internetmuseum behandlar även hur e-plikten fungerar, vad ett omgjort Kulturarw3 skulle spara ner i dag, varför arkivet var olagligt till en början, och även en hel del om öppen vetenskap, som Frans Lettenström ägnat sin tid åt under senare år. När han blir ombedd att sammanfatta sin karriär svarar han:

– Det finns nog en röd tråd i att jag är väldigt intresserad av kunskap och att kunskap ska finnas tillgänglig för mänskligheten. Samhället producerar så mycket kunskap som många inte har del av ännu. Jag tycker att det är viktigt att den finns tillgänglig, i Sverige och framförallt i tredje världen.